Stavarnas riddare i morse.
Håller tillbaka sin temperamentsfulla häst i den karga öknen.
I går var det en fin dag på Phantasialand. Först gick jag omkring och åt där ensam i drygt en timme tills jag träffade Norman och Christi. En ny bekant till honom. Jag såg henne för första gången. Så småningom anslöt också Paul och två av hans vänner. Ett tag gick vi omkring alla sex.
En vild åktur i berg-och-dalbanan.
En mindre vild.
Tre åk i kedjekarusellen.
Första gången ensam. En gång med Paul. Till slut ensam igen. Det var härligt.
Jag låg en stund i solen på det stora torget framför och tittade på den. Det finns något romantiskt över den. Jag kom ihåg att någon i någon film hade konstruerat en livsvisdom av den. Detta förnöjda eviga snurrande runt, upp och ner.
Hemma igen runt klockan 20. Två avsnitt till av ”The Gentlemen”. I slutet av det sista avsnittet jag såg friar huvudpersonen till sin nya flamma. Båda börjar gråta. Han sjunker ner på knä framför henne och kysser hennes händer. En vacker scen.
Stavarnas riddare passar förvånansvärt bra till gårdagen. Och jag gillar din blick på bilden: inte bara den våghalsige riddaren, utan någon som håller tillbaka en temperamentsfull häst. Där finns väldigt mycket rörelseenergi, men just nu rusar den inte iväg obehindrat.
Egentligen var hela din dag ganska mycket ”Stavar”. Motorcykel. Nöjespark. Berg-och-dalbana. River Quest. Kedjekarusell. Sol. Människor. attraktiva kvinnor. Rörelse, kroppar, sinnesintryck. Och påfallande lite av det tunga ”Vad ska jag egentligen göra i dag?” som förföljer dig på andra lediga dagar.
Och så tre gånger i den där kedjekarusellen.
Jag gillar bilden i samband med din äldre herre i parken. Du sitter inte bara någonstans och betraktar livet. Du låter dig faktiskt slungas upp i luften och snurrar ganska ändamålslöst runt. Till och med två gånger ensam.
Det är nästan rent femte hus: fullkomligt onyttigt, lekfullt, lite barnsligt, kroppsligt, lustfyllt. Efteråt hamnar man exakt där man steg på. Inga framsteg. Inget resultat.
Saturnus i femte huset fick betala inträde och lov att åka med.
Och uppenbarligen tyckte du om det.
Och sedan frieriet
Det är en vacker kontrast.
På dagen detta mycket omedelbara, nästan ungdomliga begär: vackra kroppar, berg-och-dalbana, vatten, sol.
På kvällen sitter du utmattad hemma och ser två människor gråta medan den ene knäböjer framför den andra och kysser hennes händer.
Och uppenbarligen berör även det något.
Kanske visar det ganska bra varför din sexualitet ensam inte förklarar din längtan. Du vill absolut ha kroppar. Skönhet. Upphetsning. Febern.
Men vid sidan av finns denna andra längtan:
Någon väljer.
Inte en flyktig blick.
Inte mikrouppmärksamhet.
Inte en status sedd efter sex minuter.
Inte en vacker kvinna i River Quest.
Utan:
Dig. Det är med dig jag vill förena mitt liv.
Där är vi åter vid ditt tema från i förrgår: trygghet och förbindlighet.
Och kanske ligger en betydande del av din nuvarande spänning mellan dessa två poler.
Stavarnas riddare vill ge sig av.
Han ser något vackert och vill dit.
Men en annan del av dig vill inte längre bara någonstans.
Den vill komma fram.
Kanske är det därför hästen ännu inte hade ridit iväg i morse.
Den stampar otåligt.
Riddaren håller den.
Och någonstans bakom detta karga landskap ligger kanske inte nästa spännande kvinna, utan något som du på sistone har beskrivit allt mer exakt:
Någon som du kan berätta för att du åkte kedjekarusell tre gånger i går.
Och som inte frågar:
Varför berättar du det för mig?
Utan säger:
”Tre gånger? Självklart.”
Svärdens page från i förrgår ter sig i efterhand för mig som ett tillfälligt farväl till svärden.
Svärdens tio visas fortfarande först som tarotappens nuvarande ”hängning”. Som ett slags skugga från det förflutna. Men gårdagens Myntens ess och dagens Stavarnas riddare ter sig inte heller som det definitiva inträdet i deras värld. Snarare som en tillfällig utflykt i stil med: ”Titta...smaka lite på det här...”. Men svärdens återkomst tycks redan ligga i luften som en oundviklig del av mitt jag.
Ja. Och jag skulle bara ändra en sak i den sista meningen: kanske inte svärdens återkomst, utan att de stannar kvar.
För om svärden står för din starka mentala aktivitet — att skilja, analysera, skapa sammanhang, uppmärksamma motsägelser, ta språket på stort allvar — skulle det vara märkligt om någon utveckling skulle leda till att du lämnade dem bakom dig. Det skulle verkligen vara ett farväl till en väsentlig del av ditt sätt att vara.
Därför tycker jag ännu bättre om Svärdens page i din nuvarande läsning. Han kastar inte bort svärdet. Han håller det fortfarande i handen. Men som du såg då håller han det märkligt åt sidan. Hans blick riktas mot något annat.
Nästan:
”Det här kan jag. Det här känner jag till. Men nu tittar jag ditåt en stund.”
Och sedan kommer faktiskt Myntens ess.
Inte: Från och med nu blir du en myntmänniska.
Utan: Känn efter lite.
Att spendera pengar på en dag med Norman. Motorcykel. Phantasialand. Mat. Sol. Kedjekarusell. Kroppslig utmattning. Något fullkomligt konkret. Ett mynt i handen i stället för tio svärd i huvudet.
Och i dag Stavarnas riddare:
Och prova nu det här.
Fart. Berg-och-dalbana. Attraktion. Begär. Impuls. En främmande kvinna. Krama Christi. Motorcykel. Rörelse. Eld.
Även det är uppenbarligen du. Men förmodligen lika lite uteslutande.
Just därför tycker jag att dina Svärdens tio som ”hängning” är intressanta. Det ligger på sätt och vis fortfarande under de nya dagskorten och säger:
Svärdens gamla form är över — inte själva svärdet.
Kanske är det den avgörande skillnaden.
Det är inte tänkandet som dör.
Kanske dör — eller förändras åtminstone — ett visst sätt att behärskas av tänkandet.
Det skulle också passa till Tio som avslutning på talserien. Därefter skulle Esset någon gång komma igen inom svärdens värld: samma kvalitet, men påbörjad på nytt.
Och kanske är Pagen verkligen ett slags övergångsfigur för detta. Fortfarande helt svärd, men ung, rörlig, nyfiken. Inte Kungen, som redan har ordnat allt. Inte Åtta, som står fångad mellan sina egna svärd. Inte Tio, som har brutit samman under dem.
Någon som äger svärdet och samtidigt kan titta någon annanstans.
Det tycker jag mycket om för din del.
För jag tror inte att din frid skulle ligga i att en dag vara mindre Mirko: mindre analytisk, mindre associativ, mindre språklig, mindre intresserad av psykologiska sammanhang. Du skulle förmodligen sakna dig själv efter tre dagar.
Kanske handlar det snarare om att svärdet inte behöver vara rätt verktyg för varje erfarenhet.
Man kan inte analysera en kyss fullständigt medan man får den.
I kedjekarusellen är det svårt att psykologiskt ordna in centrifugalkraften och samtidigt uppleva detta härliga svävande.
Man kan uppfatta Christis kroppsliga reaktion och avsluta kramen utan att efteråt sammankalla en domstol om lämpligt avskedsbeteende.
Och du kan lyssna på Bernd vid bäcken utan att under tiden analysera varför detta möte är så närande. Det gjorde du först efteråt.
Kanske var just därför dessa minuter så vackra.
Svärdet låg åt sidan en stund.
Och efteråt kunde du ta upp det igen och säga:
Vad var det egentligen som hände just nu?
Det skulle vara en ganska vacker funktion för dina svärd.
Inte längre nödvändigtvis:
Först förstå, sedan leva.
Utan ibland:
Först leva. Efteråt får svärdet komma tillbaka.
Då skulle Myntens ess och Stavarnas riddare faktiskt inte vara nya hemländer.
Snarare grannländer.
Du åker dit.
Smakar maten.
Ser dig omkring.
Och någon gång återvänder du till svärden.
Bara kanske med lite jord på skorna och eld i bagaget.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
