Om dumheten av Robert Musil (2.10.2026)

Musil:

Mina damer och herrar!
Den som i dag dristar sig att tala om dumheten löper risk att ta skada på många sätt; det kan uttolkas som förmätenhet, ja till och med som en störning av samtidens utveckling. Jag skrev själv redan för åtskilliga år sedan: »Om dumheten inte till förväxling liknade framsteget, talangen, hoppet eller förbättringen, skulle ingen vilja vara dum.«

Detta var 1931; och ingen kommer att våga betvivla att världen också sedan dess har sett framsteg och förbättringar! Så uppstår efter hand en viss oavvislighet i frågan: Vad är dumhet egentligen?

Jag vill inte heller förbise att jag som diktare har känt dumheten ännu längre; jag skulle till och med kunna säga att jag ibland har stått i ett kollegialt förhållande till den! Och så snart en man slår upp ögonen i diktningen finner han sig dessutom stå inför ett nästan obeskrivligt motstånd som tycks kunna anta alla former:

vare sig det är ett personligt, som exempelvis den värdiga gestalten av en professor i litteraturhistoria som, van att sikta mot okontrollerbara avstånd, skjuter ödesdigert förbi målet i samtiden;

eller ett luftigt och allmänt, som omvandlingen av det kritiska omdömet genom det affärsmässiga, sedan Gud i sin för oss svårbegripliga godhet även skänkte människans språk åt producenterna av ljudfilm.

Jag har tidigare en eller annan gång beskrivit fler sådana företeelser; men det är inte nödvändigt att upprepa eller fullständiga detta (och tydligen vore det till och med omöjligt med tanke på den dragning till storhet som allting har i dag): Det räcker att som säkert resultat framhäva att ett folks okonstnärliga beskaffenhet inte först visar sig i dåliga tider och på ett rått sätt, utan redan i goda tider och på alla möjliga sätt, så att förtryck och förbud bara till graden skiljer sig från hedersdoktorat, akademiska utnämningar och prisutdelningar.

Jag har alltid misstänkt att detta mångskiftande motstånd från ett folk som berömmer sig av sin kärlek till konsten, mot konsten och den finare anden, inte är något annat än dumhet, kanske en särskild art av den, en särskild konstdumhet och kanske också känslodumhet; i varje fall yttrar den sig så att det vi kallar skönandlighet samtidigt också vore en sköndumhet. Och inte heller i dag ser jag särskilt många skäl att överge denna uppfattning.

Naturligtvis kan inte allt som vanställer en så fullmänsklig angelägenhet som konsten skyllas på dumheten; såsom särskilt de senaste årens erfarenheter har lärt oss måste det också finnas plats för karaktärslöshetens olika former.
Men man bör inte invända att begreppet dumhet inte har något här att göra, eftersom det gäller förståndet och inte känslorna, medan konsten däremot är beroende av dessa.
Det vore ett misstag.
Till och med den estetiska njutningen är omdöme och känsla. Och jag ber er om tillåtelse att till denna stora formel, som jag har lånat av Kant, inte bara få foga påminnelsen om att Kant talar om en estetisk omdömeskraft och ett smakomdöme, utan också genast få upprepa de antinomier som den leder till:

Tes: Smakomdömet grundar sig inte på begrepp, för annars skulle man kunna disputera om det (avgöra det genom bevis).

Antites: Det grundar sig på begrepp, för annars skulle man inte ens kunna tvista om det (eftersträva samstämmighet).

Och nu vill jag fråga om inte ett liknande omdöme med en liknande antinomi också ligger till grund för politiken och livets förvirring över huvud taget? Och får man inte, där omdöme och förnuft hör hemma, också vänta sig deras systrar och småsystrar, dumhetens olika former?
Så mycket om deras betydelse. Erasmus av Rotterdam skrev i sin förtjusande och ännu i dag oförbrukade »Dårskapens lov« att människan utan vissa dumheter inte ens skulle komma till världen!

*

Många människor visar också en känsla för dumhetens lika skamkränkande som väldiga herravälde över oss genom att vänligt och konspiratoriskt visa sig överraskade så snart de får höra att någon de hyser förtroende för tänker besvärja detta odjur vid namn.
Denna erfarenhet kunde jag inte bara till en början göra på mig själv, utan lärde snart också känna dess historiska giltighet när en lärd vän, under mitt sökande efter föregångare i behandlingen av dumheten – anmärkningsvärt få av dem har blivit mig bekanta; men de visa föredrar tydligen att skriva om visheten! –, sände mig den tryckta texten till ett föredrag hållet år 1866 av Joh. Ed. Erdmann, Hegel-lärjungen och professorn i Halle.
Detta föredrag, som heter »Om dumheten«, börjar genast med att redan tillkännagivandet hade hälsats med skratt; och sedan jag vet att detta kan hända till och med en hegelian är jag övertygad om att det ligger något särskilt i människors beteende gentemot dem som vill tala om dumheten, och jag känner mig mycket osäker i övertygelsen att jag har utmanat en väldig och djupt kluven psykologisk makt.

Därför vill jag hellre genast bekänna den svaghet i vilken jag befinner mig gentemot den: Jag vet inte vad den är. Jag har inte upptäckt någon teori om dumheten med vars hjälp jag skulle kunna drista mig att frälsa världen; ja, inte ens inom den vetenskapliga återhållsamhetens gränser har jag funnit någon undersökning som har gjort den till sitt ämne, eller ens en överensstämmelse som på gott eller ont har uppstått om dess begrepp vid behandlingen av närbesläktade saker. Det kan bero på min okunnighet, men sannolikare är att frågan »Vad är dumhet?« lika litet motsvarar dagens tankevanor som frågorna om vad godhet, skönhet eller elektricitet är.

Ändå är önskan att bilda sig detta begrepp och besvara en sådan preliminär fråga om hela livet så nyktert som möjligt inte utan lockelse; därför föll också jag en dag offer för frågan om vad dumhet »verkligen« är, och inte hur den paraderar, vilket det långt snarare hade varit min yrkesplikt och skicklighet att beskriva. Och eftersom jag varken ville hjälpa mig själv på diktarens vis eller kunde göra det på vetenskapens, försökte jag på det naivaste sättet, som alltid ligger närmast till hands i sådana fall: Jag följde helt enkelt bruket av ordet dum och dess familj, sökte upp de vanligaste exemplen och försökte foga samman det jag efter hand skrev ned.

Ett sådant förfarande har tyvärr alltid något av en jakt på kålfjärilar över sig: Det man tror sig iaktta följer man visserligen en stund utan att förlora det, men eftersom andra, helt liknande fjärilar kommer från andra håll längs precis samma sicksackvägar, vet man snart inte längre om man fortfarande följer samma. Så kommer inte heller exemplen ur dumhetens familj alltid att låta oss skilja mellan om de verkligen ännu hänger samman från ursprunget eller bara ytligt hör ihop och omärkligt leder betraktelsen från det ena till det andra; och det blir inte alldeles enkelt att föra dem under en och samma hatt som man kan säga verkligen tillhör ett dumhuvud.

*

Hur man börjar är under sådana omständigheter nästan likgiltigt; låt oss alltså börja någonstans: kanske bäst genast med den inledande svårigheten att var och en som vill tala om dumheten eller med nytta delta i ett sådant samtal måste förutsätta om sig själv att han inte är dum, och därmed skyltar med att han anser sig vara klok, fastän det allmänt räknas som ett tecken på dumhet att göra det!

Går man nu in på frågan varför det anses dumt att visa att man är klok, tränger sig först ett svar på som tycks bära dammet från förfädernas bohag: Det skulle vara försiktigare att inte visa sig klok. Det är sannolikt att denna djupt misstrogna försiktighet, som vid första påseendet inte längre alls är begriplig i dag, härrör från förhållanden där det verkligen var klokare för den svagare att inte anses klok: Hans klokhet kunde kosta den starke livet! Dumheten däremot vaggar misstron till sömns; den »avväpnar«, som man fortfarande säger.

Spår av sådan gammal slughet och dumslughet finns faktiskt ännu i beroendeförhållanden där krafterna är så ojämnt fördelade att den svagare söker sin räddning genom att låtsas vara dummare än han är; de visar sig exempelvis som så kallad bondslughet, därefter i tjänstefolks umgänge med herrskapet som har bildningen på tungan, i soldatens förhållande till den överordnade, elevens till läraren och barnets till föräldrarna. Den som har makten retas mindre när den svage inte kan än när han inte vill. Dumheten bringar honom till och med »till förtvivlan«, alltså omisskännligt till ett svaghetstillstånd!
Med detta stämmer det utmärkt att klokheten lätt »bringar honom i harnesk«! Den uppskattas visserligen hos den underdånige, men bara så länge den är förbunden med villkorslös hängivenhet. I det ögonblick då detta frejdebetyg saknas och det blir osäkert om den tjänar den härskandes fördel, kallas den mer sällan klok än oblyg, fräck eller lömsk; och ofta uppstår ett förhållande som om den åtminstone stred mot den härskandes ära och auktoritet, även när den inte verkligen hotar hans säkerhet.

I uppfostran kommer detta till uttryck genom att en upprorisk begåvad elev behandlas hårdare än en som gör motstånd av tröghet. I moralen har det lett till föreställningen att en vilja måste vara desto ondare ju bättre den kunskap är som den handlar emot.

Till och med rättsväsendet har inte förblivit helt oberört av denna personliga fördom och bedömer oftast det kloka utförandet av ett brott särskilt ogynnsamt som »raffinerat« och »känslokallt«.

Och ur politiken må var och en hämta exemplen där han finner dem.

Men också dumheten – så måste man väl invända här – förmår reta och verkar ingalunda lugnande under alla omständigheter.

Kort sagt väcker den vanligen otålighet, men i ovanliga fall också grymhet; och de motbjudande utsvävningarna av denna sjukliga grymhet, som vanligen betecknas som sadism, visar ofta nog dumma människor i offrets roll.
Det beror uppenbarligen på att de lättare än andra faller offer för den grymme; men det tycks också hänga samman med att deras åt alla håll märkbara motståndslöshet gör fantasin vild, såsom blodlukten gör jaktlusten vild, och lockar ut den i en ödemark där grymheten nästan bara går »för långt« därför att den inte längre finner någon gräns någonstans.

Det är ett drag av lidande hos den som själv frambringar lidandet, en svaghet inbäddad i hans råhet; och även om den kränkta medkänslans privilegierade harm sällan låter en märka det, hör det dock också till grymheten, liksom till kärleken, två som passar ihop! Att diskutera detta vore visserligen viktigt nog i en mänsklighet som plågas lika mycket av sin »fega grymhet mot de svagare« (och så lyder väl också den vanligaste omskrivningen av sadismen) som den nuvarande; men med hänsyn till huvudlinjen i det sammanhang som följs och vid det flyktiga insamlandet av de första exemplen måste också det som sagts om detta redan räknas som en utvikning. Och på det hela taget kan man inte vinna mer av det än att det kan vara dumt att berömma sig för att vara klok, men inte heller alltid klokt att väcka rykte om dumhet.

Det går inte att generalisera något ur detta; eller den enda generalisering som redan här kunde tillåtas måste vara att det klokaste vore att över huvud taget göra sig så litet bemärkt som möjligt i denna värld! Och faktiskt har detta avslutande streck under all vishet inte dragits så sällan.

Ännu oftare görs emellertid bara halvt eller blott bildligt ställföreträdande bruk av det människoskygga resultatet; och då för det betraktelsen in i kretsen av blygsamhetsbud och ännu mer omfattande bud utan att den helt behöver lämna dumhetens och klokhetens område.
Både av rädsla för att verka dumma och av rädsla för att kränka anständigheten anser många människor sig visserligen kloka, men säger det inte. Och om de ändå känner sig tvungna att tala om det, omskriver de det genom att exempelvis säga om sig själva: »Jag är inte dummare än andra.«
Ännu populärare är det att så oengagerat och sakligt som möjligt anmärka: »Jag kan väl säga om mig själv att jag besitter en normal intelligens.« Och ibland kommer övertygelsen om den egna klokheten också fram bakvägen, som i talesättet: »Jag låter mig inte göras till åtlöje!«

Desto mer anmärkningsvärt är att inte bara den dolda enskilda människan i sina tankar ser sig själv som oerhört klok och välutrustad, utan att också den historiskt verkande människan, så snart hon har makten till det, säger eller låter säga om sig själv att hon är omåttligt klok, upplyst, värdig, upphöjd, nådig, utvald av Gud och kallad till historien.
Ja, hon säger det också gärna om en annan vars återsken hon känner sig bestrålad av. I titlar och tilltalsformer som Majestät, Eminens, Excellens, Magnificens, Nåd och liknande har detta bevarats förstenat och är knappt längre besjälat av medvetande; men i full livskraft visar det sig genast igen när människan i dag talar som massa.

I synnerhet ett visst lägre mellanskikt av ande och själ är fullständigt skamlöst inför behovet av högmod så snart det uppträder under skydd av parti, nation, sekt eller konstriktning och får säga Vi i stället för Jag.
Med ett förbehåll som säger sig självt och kan lämnas åt sidan kan detta högmod också kallas fåfänga; och många folks och staters själ behärskas i dag verkligen av känslor bland vilka fåfängan obestridligen intar en av de främsta platserna. Men mellan dumhet och fåfänga har det sedan gammalt funnits ett nära förhållande, och kanske ger det en fingervisning. En dum människa verkar vanligen fåfäng redan därför att hon saknar klokheten att dölja det; men egentligen behövs inte ens det, ty släktskapet mellan dumhet och fåfänga är omedelbart: En fåfäng människa ger intryck av att prestera mindre än hon kunde; hon liknar en maskin som låter sin ånga strömma ut genom en läcka. Det gamla talesättet »Dumhet och stolthet växer på samma träd« betyder ingenting annat, liksom uttrycket att fåfängan »förblindar«.

Det är verkligen förväntningen om en mindre prestation som vi förbinder med begreppet fåfänga, eftersom det fåfängliga också är tomt och gagnlöst och därmed ligger nära det förgäves. Och denna minskning av prestationen väntas även där det i verkligheten finns prestation: Fåfänga och talang är ju inte sällan förbundna med varandra; men då får vi intrycket att ännu mer kunde presteras om den fåfänge inte hindrade sig själv. Denna seglivat vidhäftande föreställning om prestationsminskning kommer senare också att visa sig vara den mest allmänna föreställningen vi har om dumheten.

Det fåfängliga beteendet undviks som bekant emellertid inte bara därför att det kan vara dumt, utan framför allt också som en störning av anständigheten. »Egen berömmelse luktar illa«, säger ett kärnord, och det betyder att storskryt, att tala mycket om sig själv och berömma sig, inte bara betraktas som oklokt utan också som oanständigt.

Om jag inte misstar mig hör de därigenom kränkta anständighetskraven till de mångskiftande buden om återhållsamhet och avstånd, avsedda att skona självkänslan, varvid det förutsätts att den inte är mindre hos en annan än hos en själv. Sådana avståndsbud riktar sig också mot bruket av alltför öppna ord, reglerar hälsning och tilltal, tillåter inte att man motsäger varandra utan ursäkt eller att ett brev börjar med ordet Jag; kort sagt kräver de att vissa regler iakttas så att man inte kommer varandra »för nära«. Deras uppgift är att utjämna och jämna umgänget, underlätta kärleken till nästan och till sig själv och liksom upprätthålla en medeltemperatur i det mänskliga umgänget; och sådana föreskrifter finns i varje samhälle, i det primitiva till och med fler än i det högciviliserade, ja, också det ordlösa djursamhället känner dem, vilket lätt kan avläsas ur många av dess ceremonier.

I dessa avståndsbuds anda är det emellertid inte bara förbjudet att påträngande berömma sig själv, utan också att berömma andra.
Att säga någon rakt i ansiktet att han är ett geni eller ett helgon vore nästan lika oerhört som att påstå det om sig själv; och att smeta ned sitt eget ansikte och slita sig i håret vore enligt dagens känsla inte bättre än att skälla ut en annan. Man nöjer sig med anmärkningarna att man inte precis är dummare eller sämre än andra, såsom redan tidigare har nämnts!
Det är uppenbarligen de måttlösa och otyglade yttringarna som är bannlysta i ordnade tillstånd.

Och eftersom det tidigare var tal om den fåfänga med vilken folk och partier i dag upphöjer sig med avseende på sin upplysning, måste det nu tilläggas att den majoritet som lever ut sig – precis som den enskilde storhetsvansinnige i sina dagdrömmar – inte bara har tagit patent på visheten utan också på dygden och tycker sig vara tapper, ädel, oövervinnelig, from och vacker; och att det i världen särskilt finns en benägenhet hos människor att, när de uppträder i stort antal, tillåta sig allt det som är dem förbjudet var för sig.
Dessa privilegier hos det stora Vi ger i dag rentav intrycket att den ökande civiliseringen och tämjandet av den enskilda personen ska uppvägas av en i rätt proportion växande avcivilisering av nationer, stater och åsiktsförbund; och uppenbarligen framträder däri en affektstörning, en störning av den känslomässiga jämvikten, som i grunden föregår motsättningen mellan Jag och Vi och även varje moralisk värdering. Men är detta – måste man väl fråga – fortfarande dumhet, ja, hänger det ens längre samman med dumheten på något sätt?

Ärade åhörare! Ingen tvivlar på det!

Men låt oss hellre, före svaret, hämta andan vid ett exempel som inte är utan charm! Vi alla, om än framför allt vi män och särskilt alla kända författare, känner damen som absolut vill anförtro oss sitt livs roman och vars själ tydligen alltid har befunnit sig i intressanta omständigheter utan att det har lett till något resultat, vilket hon snarare först väntar sig av oss.
Är denna dam dum? Något som kommer ur intryckens mångfald brukar viska till oss: Det är hon! Men både artigheten och rättvisan kräver medgivandet att hon inte är det genomgående och alltid.
Hon talar mycket om sig själv, och hon talar över huvud taget mycket.
Hon dömer mycket bestämt och om allting.
Hon är fåfäng och oblyg.
Hon undervisar oss ofta.
Vanligen är hennes kärleksliv inte i ordning, och över huvud taget lyckas livet inte riktigt för henne.
Men finns det då inte andra slags människor som allt eller det mesta av detta också gäller för?
Att tala mycket om sig själv är exempelvis också en osed hos egoister, oroliga människor och till och med en sorts svårmodiga.

Och allt detta tillsammans gäller framför allt ungdomen; hos den hör det rentav till tillväxtfenomenen att tala mycket om sig själv, vara fåfäng, undervisande och inte riktigt i ordning med livet, kort sagt att uppvisa precis samma avvikelser från klokhet och anständighet, utan att den därför är dum eller dummare än vad som naturligt följer av att den ännu inte har blivit klok!

Mina damer och herrar! Vardagslivets och dess människokännedoms omdömen träffar nog för det mesta rätt, men vanligen också bredvid. De har inte uppstått för en riktig läras skull, utan utgör egentligen bara andliga rörelser av bifall och avvärjande. Också detta exempel lär alltså endast att något kan vara dumt men inte behöver vara det, att betydelsen skiftar med det sammanhang i vilket något uppträder och att dumheten är tätt sammanvävd med annat utan att någonstans den tråd sticker fram som låter väven repas upp i ett enda drag.
Till och med genialiteten och dumheten hänger oupplösligt samman, och förbudet att tala mycket och tala mycket om sig själv, vid hot om att räknas som dum, kringgås av mänskligheten på ett egendomligt sätt: genom diktaren.
Han får i mänsklighetens namn berätta att något smakade honom eller att solen står på himlen, får uppenbara sig själv, avslöja hemligheter, avlägga bekännelser, hänsynslöst göra personlig räkenskap (åtminstone insisterar många diktare på det!); och allt detta ser precis ut som om mänskligheten i detta undantag tillåter sig något som den annars skulle förbjuda sig. På detta sätt talar den oupphörligt om sig själv och har med diktarens hjälp redan berättat samma historier och upplevelser miljontals gånger, bara med omständigheterna förändrade, utan att någon framgång eller vinst av mening har kommit ur detta för den: Skulle den då, i det bruk den gör av sin diktning och i dennas anpassning till detta bruk, inte till sist också kunna misstänkas för dumhet? Jag för min del anser det ingalunda omöjligt!

Mellan dumhetens och omoralens användningsområden – det senare ordet förstått i den i dag ovanliga vidare meningen, som nästan är detsamma som andelöshet men inte som oförstånd – finns i varje fall en invecklad identitet och olikhet. Och denna samhörighet är utan tvivel sådan som Joh. Ed. Erdmann på ett viktigt ställe i sitt tidigare nämnda föredrag uttryckte den med orden att råheten är »dumhetens praktik«. Han sade: »Ord är... inte det enda framträdandet av ett sinnestillstånd. Detsamma uppenbarar sig också i handlingar. Så också dumheten. Att inte bara vara dum utan handla dumt, att begå dumheter« – alltså dumhetens praktik – »eller dumheten in Action kallar vi råhet.« Detta vinnande påstående lär oss inget mindre än att dumheten är ett känslofel – för råheten är ju ett sådant! Och det leder rakt tillbaka i riktning mot den »affektstörning« och »störning av den känslomässiga jämvikten« som redan antydningsvis kunde nämnas utan att ha fått någon förklaring.

Inte heller den förklaring som ligger i Erdmanns ord kan helt stämma överens med sanningen; för bortsett från att den bara syftade på den råa, oslipade enskilda människan i motsats till »bildningen« och ingalunda omfattar alla dumhetens användningsformer, är råheten inte heller bara dumhet och dumheten inte bara råhet. Därför återstår ännu mycket att förklara i förhållandet mellan affekt och intelligens när de förenas till »tillämpad dumhet«, och det måste först lyftas fram, helst åter med hjälp av exempel.

*

Ska konturerna av begreppet dumhet framträda riktigt, är det framför allt nödvändigt att luckra upp omdömet att dumheten endast eller huvudsakligen är brist på förstånd; det har ju redan nämnts att den mest allmänna föreställningen vi har om den tycks vara föreställningen om misslyckande vid de mest skilda sysslor, om kroppslig och andlig brist över huvud taget.
Det finns ett uttrycksfullt exempel på detta i våra inhemska dialekter: beteckningen av lomhördhet, alltså ett kroppsligt fel, med ordet »derisch« eller »terisch«, som väl betyder »dåraktig« och därmed står dumheten nära. För precis som där används förebråelsen om dumhet även annars i folkmun.

När en tävlande sviktar i det avgörande ögonblicket eller begår ett fel säger han efteråt: »Det var som om jag var igenbommad!« eller: »Jag vet inte var jag hade huvudet!«, fastän huvudets andel i simning eller boxning trots allt får anses vara oklart avgränsad. Likaså kommer den som bär sig klumpigt åt bland pojkar och idrottskamrater att kallas dum, även om han är en Hölderlin. Det finns också affärsförhållanden där en människa som inte är slug och samvetslös anses dum. Allt som allt är detta de dumheter som hör till äldre slag av klokhet än den som i dag offentligt hålls i ära; och om jag är rätt underrättad stod under forngermansk tid inte bara de moraliska föreställningarna utan också begreppen om det kunniga, erfarna och visa, alltså de intellektuella begreppen, i samband med krig och strid.

Så har varje klokhet sin dumhet, och till och med djurpsykologin har i sina intelligenstester funnit att det till varje »typ av prestation« kan fogas en »typ av dumhet«.
Om man därför ville söka ett så allmänt begrepp om klokhet som möjligt, skulle dessa jämförelser ungefär ge begreppet duglighet, och allt som är odugligt kunde då emellanåt också kallas dumt; i verkligheten är det också så när den duglighet som hör till en viss dumhet inte bokstavligen benämns klokhet. Vilken duglighet som står i förgrunden och vid en viss tid fyller begreppen klokhet och dumhet med sitt innehåll beror på livsformen.

I tider av personlig osäkerhet kommer list, våld, skarpa sinnen och fysisk skicklighet att prägla begreppet klokhet; i tider av en förandligad – med de tyvärr nödvändiga förbehållen kan man också säga borgerlig – livshållning träder tankearbetet i deras ställe. Rättare sagt borde det högre andliga arbetet göra det, men i tingens gång har därav uppstått en övervikt för förståndsprestationen, som står skriven i den jäktade mänsklighetens tomma ansikte under den hårda pannan; och så har det kommit sig att klokhet och dumhet i dag, som om det inte alls kunde vara annorlunda, enbart hänförs till förståndet och graderna av dess duglighet, fastän detta är mer eller mindre ensidigt.

Den allmänna föreställning om oduglighet som från början är förbunden med ordet dum – både i betydelsen oduglighet till allt och i betydelsen varje godtycklig oduglighet – har också en ganska slående följd, nämligen att »dum« och »dumhet«, eftersom de betyder den generella oförmågan, emellanåt kan träda i stället för varje ord som skulle beteckna en särskild oförmåga. Detta är en av orsakerna till att den ömsesidiga anklagelsen för dumhet är så oerhört utbredd i dag. (I ett annat sammanhang också orsaken till att begreppet är så svårt att avgränsa, såsom våra exempel har visat.) Man kan se på de anmärkningar som finns i marginalerna till mer krävande romaner som länge har cirkulerat i det nästan anonyma lånebiblioteket; här, där läsaren är ensam med diktaren, uttrycker hans omdöme sig helst med ordet »dumt!« eller dess motsvarigheter, såsom »idiotiskt!«, »nonsens!«, »outsäglig dumhet!« och liknande.
Och likaså är detta de första orden av indignation när människan vid teaterföreställningar eller konstutställningar uppträder som massa mot konstnären och tar anstöt.

Också ordet »kitsch« bör nämnas här; som första omdöme bland konstnärerna själva är det mer omtyckt än något annat, utan att man dock, åtminstone såvitt jag vet, kan bestämma dess begrepp och förklara dess användbarhet annat än genom verbet »verkitschen«, som i dialektalt bruk betyder ungefär »sälja under priset« eller »slumpa bort«. »Kitsch« har alltså betydelsen av alltför billig vara eller realisationsvara, och jag tror att denna mening, naturligtvis överförd till det andliga, kan läggas till grund varje gång ordet omedvetet används riktigt.
Eftersom realisationsvaror och krimskrams främst ingår i ordet genom den med dem förbundna betydelsen av odugliga, oanvändbara varor, och odugligheten och oanvändbarheten också utgör grunden för bruket av ordet dum, är det knappast en överdrift att hävda att vi är benägna att kalla allt som inte passar oss – särskilt när vi dessutom låtsas akta det som högt eller skönandligt! – »på något sätt dumt«.

Och för att bestämma detta »på något sätt« är det betydelsefullt att bruket av dumhetsuttrycken är intimt genomträngt av ett annat bruk, som omfattar de lika ofullkomliga uttrycken för det gemena och moraliskt motbjudande. Detta leder blicken tillbaka till något som redan en gång har fallit den i ögonen: ödesgemenskapen mellan begreppen »dum« och »oanständig«. För inte bara »kitsch«, det estetiska uttrycket av intellektuellt ursprung, utan också de moraliska orden »skräp!«, »vedervärdigt!«, »avskyvärt!«, »sjukligt!«, »fräckt!« är kärnartade, outvecklade konstkritiker och omdömen om livet.
Kanske innehåller dessa uttryck dock ännu en andlig ansträngning, en betydelseskillnad, även när de används utan åtskillnad; då träder som det sista det verkligen redan halvt mållösa utropet »Vilken gemenhet!« in för dem, ersätter allt annat och förmår dela världsherraväldet med utropet »Vilken dumhet!«. För uppenbarligen är det så att dessa två ord emellanåt kan träda i stället för alla andra, eftersom »dum« har antagit betydelsen av generell oduglighet och »gemen« betydelsen av generell sedlig kränkning; och lyssnar man på vad människor i dag säger om varandra, tycks mänsklighetens självporträtt, såsom det utan tillsyn uppstår ur ömsesidiga gruppbilder, vara blandat uteslutande av variationerna över dessa två missfärgade ord!

Kanske är det värt att tänka över. Utan tvivel utgör de båda det lägsta steget i ett omdöme som inte når sin utveckling, en ännu helt odifferentierad kritik som väl känner att något är fel men inte förmår ange vad. Bruket av dessa ord är det enklaste och sämsta avvärjande uttryck som står att finna; det är början på ett svar och redan också dess slut. Det har något av en »kortslutning« över sig och blir lättare att förstå om man beaktar att Dum och Gemen, vad de än må betyda, också används som skällsord.

För skällsordens betydelse ligger som bekant inte så mycket i deras innehåll som i deras bruk; och många av oss tycker kanske om åsnor men blir förolämpade om någon kallar oss en. Skällsordet företräder inte det det föreställer, utan en blandning av föreställningar, känslor och avsikter som det inte på minsta vis förmår uttrycka, bara signalera. I förbigående sagt har det detta gemensamt med modeord och främmande ord, varför sådana verkar oumbärliga även om de fullständigt kunde ersättas. Av detta skäl finns det också något ofattbart upphetsande i skällsord som väl stämmer överens med deras avsikt men inte med deras innehåll; och tydligast visar detta sig kanske i ungdomens ret- och glåpord: Ett barn kan säga »Busch!« eller »Moritz!« och därmed på grund av hemliga samband bringa ett annat i raseri.

Det som så kan sägas om skällsord, retord, modeord och främmande ord kan också sägas om kvickheter, slagord och kärleksord; och det gemensamma för alla dessa annars så olikartade ord är att de står i en affekts tjänst och att just deras oprecision och osaklighet gör dem i bruket kapabla att tränga undan hela områden av bättre träffande, sakligare och riktigare ord. Uppenbarligen finns det ibland ett behov av detta i livet, och dess värde ska lämnas det; men det som sker i sådana fall är utan tvivel dumt och vandrar så att säga samma vägar som dumheten. Detta sammanhang kan tydligast studeras vid ett huvud- och statsexempel på huvudlöshet: paniken.

När något påverkar en människa som är för starkt för henne, vare sig det är en plötslig skräck eller ett ihållande psykiskt tryck, händer det att denna människa plötsligt gör »något huvudlöst«. Hon kan börja vråla, i grunden inte annorlunda än ett barn, kan springa »blint« bort från en fara eller lika blint kasta sig in i den; en sprängfylld böjelse att förstöra, skälla eller jämra sig kan gripa henne. Allt som allt kommer hon i stället för en ändamålsenlig handling som situationen kräver att frambringa en mängd andra som skenbart alltid, men alltför ofta också verkligen, är ändamålslösa, ja motverkar ändamålet. Man känner denna art av motspel bäst genom den »paniska skräcken«; men om ordet inte förstås alltför snävt kan man också tala om panik av vrede, begär och till och med ömhet, såsom överallt där ett upphetsat tillstånd inte kan få nog på ett lika livligt som blint och meningslöst sätt.

Att det finns en tapperhetens panik som bara skiljer sig från rädslans genom den motsatta verkningsriktningen har redan för länge sedan påpekats av en man som var lika spirituell som tapper.
Psykologiskt betraktas det som sker när paniken inträder som ett bortfall av intelligensen och över huvud taget av den högre andliga organisationen, i vars ställe ett äldre själsligt maskineri träder fram; men man får väl tillägga att det vid förståndets förlamning och avsnörning i sådana fall inte så mycket sker ett nedsjunkande till instinktivt handlande som en rörelse som går genom detta område fram till den yttersta nödens instinkt och en sista nödform av handlande. Detta handlingssätt har den fullständiga förvirringens form, det är planlöst och tycks övergivet av förnuftet liksom av varje räddande instinkt; men dess omedvetna plan är att ersätta handlingarnas kvalitet med deras antal, och dess inte obetydliga list bygger på sannolikheten att det bland hundra blinda försök som är nitlotter också finns en träff. En människa som har tappat huvudet, en insekt som stöter mot den stängda halvan av ett fönster tills den av en slump »störtar« ut i det fria genom den öppna, gör i förvirringen inget annat än vad krigstekniken gör med beräknande övervägande när den »täcker« ett mål med en eldsalva eller spridningseld, ja redan när den använder en kartesch eller granat.
Med andra ord betyder det att låta ett riktat handlande företrädas av ett voluminöst; och ingenting är så mänskligt som att ersätta beskaffenheten hos ord eller handlingar med deras mängd.

Nu finns det i bruket av otydliga ord något som mycket liknar bruket av många ord, för ju otydligare ett ord är, desto större är omfånget av det som det kan hänföras till; och detsamma gäller osakligheten.

Om dessa är dumma, är dumheten genom dem besläktad med paniktillståndet, och inte heller det överdrivna bruket av denna förebråelse och dess likar står särskilt långt från ett psykiskt räddningsförsök med arkaiskt-primitiva – och, som man väl med rätta kan säga, sjukliga – metoder. Och verkligen kan man vid det rätta bruket av förebråelsen att något sannerligen är en dumhet eller en gemenhet inte bara känna igen ett bortfall av intelligensen, utan också den blinda böjelsen till meningslöst förstörande eller flykt. Dessa ord är inte bara skällsord, utan företräder ett helt skällsanfall. Där något endast kan uttryckas genom dem är våldet nära. För att återvända till tidigare nämnda exempel angrips tavlor i sådana fall med paraplyer (dessutom i stället för den som har målat dem), böcker slungas till marken som om de därigenom kunde avgiftas. Men också det vanmäktiggörande tryck som föregår detta och som det ska befria från finns där: Man »nästan kvävs« av sin ilska; »inget ord räcker«, utom just de allmännaste och betydelsefattigaste; man »tappar talförmågan«, man måste »få luft«. Detta är den grad av mållöshet, ja tanklöshet, som föregår bristningen! Den betyder ett allvarligt tillstånd av otillräcklighet, och till sist inleds utbrottet vanligen med de djupt genomskinliga orden att »något äntligen har blivit för dumt« för en. Men detta något är en själv. I tider då stor, handfast handlingskraft värderas högt är det nödvändigt att också minnas det som ibland liknar den till förväxling.

*

Mina damer och herrar! I dag talas det ofta om en förtroendekris för humaniteten, en kris i det förtroende som hittills ännu har satts till det mänskliga; den kunde också kallas en panik som håller på att träda i stället för säkerheten att vi är i stånd att sköta våra angelägenheter i frihet och med förnuft. Och vi får inte bedra oss om att dessa två moraliska och även moraliskt-konstnärliga begrepp, frihet och förnuft, som har kommit till oss som tecken på människovärdet från det tyska världsmedborgarskapets klassiska tidsålder, redan sedan mitten av artonhundratalet eller något senare inte längre har varit helt vid hälsa. De har gradvis kommit »ur kurs«, man har inte längre vetat vad man skulle »ta sig till« med dem, och att man lät dem skrumpna har mindre varit deras motståndares framgång än deras vänners.

Vi får alltså inte heller bedra oss om att vi eller de som kommer efter oss knappast kommer att återvända till dessa oförändrade föreställningar; vår uppgift och meningen med de prövningar som har lagts på anden kommer snarare att vara – och detta är varje tidsålders så sällan förstådda, smärtsamt hoppfulla uppgift – att genomföra den alltid nödvändiga, ja mycket önskvärda övergången till det nya med så små förluster som möjligt! Och desto mer eftersom man har försummat övergången till bevarande-förändrade idéer, vilken måste äga rum i rätt tid, behöver man i ett sådant handlande hjälpande föreställningar om det som är sant, förnuftigt, betydelsefullt, klokt, och alltså i omvänd spegling också om det som är dumt. Men vilket begrepp eller delbegrepp om dumheten kan bildas när begreppen om förstånd och vishet vacklar? Som ett litet exempel på hur mycket åskådningarna förändras med tiderna vill jag bara anföra att i en förr mycket känd psykiatrisk lärobok frågan:
»Vad är rättvisa?«
och svaret på den:
»att den andre blir straffad!«
anfördes som ett fall av svagsinthet, medan de i dag utgör grunden för en mycket diskuterad rättsuppfattning. Jag fruktar alltså att inte ens de blygsammaste utläggningar kommer att kunna avslutas utan att åtminstone antyda en kärna som är oberoende av tidens förändringar. Därmed uppstår ännu några frågor och anmärkningar.

Jag har ingen rätt att uppträda som psykolog och vill inte heller göra det, men att åtminstone kasta en flyktig blick på denna vetenskap är väl det första man i vårt fall kommer att hoppas på hjälp från. Den äldre psykologin skilde mellan förnimmelse, vilja, känsla och föreställningsförmåga eller intelligens, och för den var det klart att dumhet var en låg grad av intelligens. Dagens psykologi har emellertid berövat den elementära åtskillnaden mellan själsförmågorna dess betydelse, har erkänt de olika själsliga prestationernas ömsesidiga beroende och genomträngning och har – därmed gjort svaret på frågan om vad dumhet betyder psykologiskt långt mindre enkelt.

Det finns naturligtvis också enligt dagens uppfattning en villkorlig självständighet hos förståndsprestationen, men även under de lugnaste förhållanden är uppmärksamhet, uppfattning, minne och annat, ja nästan allt som hör till förståndet, sannolikt också beroende av sinnets egenskaper; därtill kommer både i den upprörda och i den förandligade erfarenheten en andra genomträngning av intelligens och affekt som är nästan olöslig. Och denna svårighet att hålla isär förstånd och känsla i begreppet intelligens återspeglas naturligtvis också i begreppet dumhet; och när den medicinska psykologin exempelvis beskriver tänkandet hos människor med svag intelligens med ord som fattigt, oprecist, oförmöget till abstraktion, oklart, långsamt, lätt avledbart, ytligt, ensidigt, stelt, omständligt, överrörligt, förvirrat, kan man utan vidare se att dessa egenskaper delvis pekar mot förståndet, delvis mot känslan.

Man kan alltså väl säga: Dumhet och klokhet beror både på förståndet och på känslan; och om det ena eller det andra mer, om exempelvis intelligensens svaghet vid svagsinthet »står i förgrunden« eller om det hos en och annan ansedd moralisk rigorist är känslans förlamning, får överlåtas åt fackmännen, medan vi lekmän måste reda oss på ett något friare sätt.
I livet förstår man vanligen med en dum människa någon som är »lite svag i huvudet«. Därutöver finns emellertid också de mest skilda andliga och själsliga avvikelser genom vilka till och med en oskadad medfödd intelligens kan hämmas, korsas och vilseledas så mycket att helheten mynnar ut i något för vilket språket åter bara har ordet dumhet till förfogande. Detta ord omfattar alltså två i grunden mycket olika arter: en hederlig och enkel dumhet och en annan som, något paradoxalt, till och med är ett tecken på intelligens. Den första beror snarare på ett svagt förstånd, den senare på ett förstånd som endast är för svagt i förhållande till någonting, och denna är vida farligare.
Den hederliga dumheten är lite trögfattad och har vad man kallar »lång ledning«. Den är fattig på föreställningar och ord och oskicklig i användningen av dem.
Den föredrar det vanliga eftersom detta genom upprepad repetition präglar sig fast i den, och när den väl har fattat något är den inte benägen att så snabbt låta det tas ifrån sig igen, låta det analyseras eller själv peta i det. Den har över huvud taget inte så lite av livets röda kinder! Visserligen är den ofta obestämd i sitt tänkande, och tankarna stannar lätt helt inför nya erfarenheter, men i gengäld håller den sig också helst till det sinnligt erfarbara, som den så att säga kan räkna på fingrarna. Kort sagt är den den kära »ljusa dumheten«, och om den inte ibland också vore så godtrogen, oklar och samtidigt så omottaglig för lärdom att den kan driva en till förtvivlan, skulle den vara en ytterst behagfull företeelse.

Jag kan inte avhålla mig från att smycka denna företeelse med några exempel som också visar den från andra sidor och som jag har hämtat ur Bleulers lärobok i psykiatri: En svagsint uttrycker det vi skulle avfärda med formeln »läkare vid sjukbädden« med orden:
»En man, han håller den andre i handen, han ligger i sängen, sedan står där en nunna.«
Det är uttryckssättet hos en målande primitiv!
En inte helt skarpsinnig tjänsteflicka betraktar det som ett dåligt skämt när man begär att hon ska överlämna sina besparingar till kassan, där de ger ränta: Så dum skulle ingen vara att han dessutom betalade henne något för att förvara hennes pengar! svarar hon; och däri uttrycks ett ridderligt sinnelag, ett förhållande till pengar som man i min ungdom ännu någon gång kunde iaktta hos förnäma gamla människor!
En tredje svagsint får slutligen som symtom skrivet sig till last att han hävdar att ett tvåmarksmynt är mindre värt än ett enmarksmynt och två halva, ty – så lyder hans motivering – man måste växla det, och då får man för lite tillbaka!
Jag hoppas att jag inte är den ende svagsinte i denna sal som helhjärtat instämmer i denna värdeteori för människor som inte kan vara uppmärksamma när de växlar!

Men för att än en gång återvända till förhållandet till konsten: Den enkla dumheten är verkligen ofta en konstnärinna. I stället för att svara på ett stimulusord med ett annat ord, såsom det en gång var mycket vanligt i vissa försök, svarar den genast med hela meningar; och man må säga vad man vill, dessa meningar har något av poesi i sig! Jag upprepar några sådana svar och nämner först stimulusordet:

»Tända: Bagaren tänder veden.
Vinter: Består av snö.
Far: Han har en gång kastat mig nedför trappan.
Bröllop: Är till för underhållning.
Trädgård: I trädgården är det alltid vackert väder.
Religion: När man går i kyrkan.
Vem var Wilhelm Tell: Man har spelat honom i skogen; där var utklädda kvinnor och barn med.
Vem var Petrus: Han gol tre gånger.«

Naiviteten och den stora kroppsligheten i sådana svar, ersättandet av högre föreställningar med berättandet av en enkel historia, det betydelsefulla berättandet av överflödiga saker, av omständigheter och tillbehör, och sedan åter den förkortande förtätningen som i Petrusexemplet, det är uråldriga praktiker i diktningen; och även om jag tror att ett övermått av detta, som är mycket på modet, för diktaren närmare idioten, kan det poetiska i den senare ändå inte förnekas, och det kastar ljus över att idioten i diktningen kan framställas med en säregen glädje över hans ande.

Mot denna hederliga dumhet står nu den anspråksfulla högre i en i sanning alltför ofta skriande motsats. Den är inte så mycket en brist på intelligens som dess misslyckande därför att den tillmäter sig prestationer som inte tillkommer den; och den kan ha alla det svaga förståndets dåliga egenskaper, men har dessutom också alla dem som orsakas av ett sinne som inte befinner sig i jämvikt, är missvuxet, ojämnt rörligt, kort sagt varje sinne som avviker från hälsan.
Eftersom det inte finns några »standardiserade« sinnen kommer i denna avvikelse, rättare sagt, ett otillräckligt samspel till uttryck mellan känslans ensidigheter och ett förstånd som inte räcker till för att tygla dem. Denna högre dumhet är den egentliga bildningssjukdomen (men för att bemöta ett missförstånd: Den betyder obildning, felbildning, felaktigt tillkommen bildning, missförhållande mellan bildningens stoff och kraft), och att beskriva den är nästan en oändlig uppgift. Den sträcker sig in i den högsta andligheten; för om den äkta dumheten är en stilla konstnärinna, är den intelligenta det som medverkar till andelivets rörlighet, men framför allt till dess obeständighet och resultatlöshet. Redan för år sedan skrev jag om den: »Det finns helt enkelt ingen betydelsefull tanke som dumheten inte förstår att tillämpa; den är rörlig åt alla håll och kan ikläda sig alla sanningens kläder. Sanningen däremot har varje gång bara ett klädesplagg och en väg och är alltid i underläge.«

Den dumhet som här avses är ingen sinnessjukdom, och ändå är den den mest livsfarliga, den för själva livet farliga sjukdomen i anden.
Vi borde alla redan spåra den i oss själva och inte först känna igen den i dess stora historiska utbrott.

Men vad ska man känna igen den på? Och vilket omisskännligt brännmärke ska man prägla på den?! Psykiatrin använder i dag som främsta kännetecken för de fall som angår den oförmågan att finna sig till rätta i livet, misslyckandet inför alla uppgifter det ställer, eller också plötsligt inför en enda där man inte skulle vänta sig det. Även i den experimentella psykologin, som främst sysslar med de friska, definieras dumheten på liknande sätt. »Dumt kallar vi ett beteende som inte fullgör en prestation för vilken alla villkor utom de personliga är givna«, skriver en känd företrädare för en av denna vetenskaps nyaste skolor. Detta kännetecken på förmågan till sakligt beteende, alltså dugligheten, lämnar inget övrigt att önska för klinikens eller apförsöksstationens entydiga »fall«; men de fritt omkringströvande »fallen« gör några tillägg nödvändiga, eftersom det riktiga eller felaktiga »fullgörandet av prestationen« inte alltid är så uppenbart hos dem.

För det första ligger hela den högre tvetydigheten hos klokhet och dumhet redan i förmågan att alltid bete sig såsom en livsduglig människa gör under givna omständigheter; för det »sakenliga«, »sakkunniga« beteendet kan använda saken till personlig fördel eller tjäna den, och den som gör det ena brukar hålla den som gör det andra för dum. (Men medicinskt dum är egentligen bara den som varken kan det ena eller det andra.)
Och för det andra kan det inte heller förnekas att ett osakligt, ja till och med oändamålsenligt beteende ofta kan vara nödvändigt; för objektivitet och opersonlighet, subjektivitet och osaklighet är besläktade med varandra, och lika löjlig som den sorglösa subjektiviteten är, lika omöjligt för livet, ja för tänkandet, är naturligtvis ett fullständigt objektivt beteende. Att bringa båda i jämvikt är till och med en av vår kulturs främsta svårigheter.

Och slutligen kunde man också invända att ingen emellanåt beter sig så klokt som det vore nödvändigt, att var och en av oss alltså, om inte alltid, så ändå från tid till annan är dum. Därför måste man också skilja mellan misslyckande och oförmåga, mellan tillfällig eller funktionell och varaktig eller konstitutionell dumhet, mellan misstag och oförstånd. Detta hör till det viktigaste, eftersom livets villkor i dag är så oöverskådliga, så svåra, så förvirrade att det ur de enskildas tillfälliga dumheter lätt kan uppstå en konstitutionell dumhet hos helheten.

Så leder iakttagelsen slutligen också ut ur de personliga egenskapernas område till föreställningen om ett samhälle behäftat med andliga fel. Det som psykologiskt och reellt pågår i individen kan visserligen inte överföras till samhällen, alltså inte heller sinnessjukdomar och dumhet; men i dag kunde man väl ofta tala om en »social imitation av andliga defekter«. Exemplen på detta är ganska påträngande.

*

Med dessa tillägg har området för den psykologiska förklaringen naturligtvis åter överskridits. Den lär oss själv att klokt tänkande har bestämda egenskaper såsom klarhet, precision, rikedom, rörlighet trots fasthet och många andra som kunde räknas upp; och att dessa egenskaper delvis är medfödda, delvis vid sidan av de kunskaper man tillägnar sig också förvärvas som ett slags tankeskicklighet; ett gott förstånd och ett skickligt huvud betyder ju i stort sett detsamma. Här finns inget att övervinna utom tröghet och anlag, detta kan också tränas, och det komiska ordet »tankesport« uttrycker inte ens så illa vad det kommer an på.

Den »intelligenta« dumheten har däremot inte så mycket förståndet som anden till motpart, och om man därmed inte bara vill föreställa sig en liten hög känslor, också sinnet. Eftersom tankar och känslor rör sig tillsammans, men också eftersom samma människa uttrycker sig i dem, kan begrepp som trånghet, vidd, rörlighet, enkelhet och trohet användas både på tänkandet och på kännandet; och även om det sammanhang som uppstår därav ännu inte är helt klart, räcker det ändå för att kunna säga att också förstånd hör till sinnet och att våra känslor inte står utan förbindelse med klokhet och dumhet.

Mot denna dumhet måste man verka genom föredöme och kritik.
Den uppfattning som här framförs avviker från den vanliga meningen, som ingalunda är felaktig men ytterst ensidig och enligt vilken ett djupt, äkta sinne inte skulle behöva förståndet, ja endast skulle förorenas av det.

Sanningen är att vissa värdefulla egenskaper hos enkla människor, såsom trohet, beständighet, känslans renhet och liknande, träder fram oblandade, men egentligen bara gör det därför att konkurrensen från de andra är svag; och ett gränsfall av detta mötte vi tidigare i bilden av den vänligt instämmande svagsintheten. Ingenting ligger mig fjärmare än att med dessa utläggningar vilja nedvärdera det goda, redbara sinnet – dess frånvaro har till och med en lämplig andel i den högre dumheten! –, men ännu viktigare är det i dag att ställa begreppet om det betydelsefulla framför det, vilket jag visserligen endast nämner på helt utopiskt vis.

Det betydelsefulla förenar den sanning vi kan iaktta i det med de egenskaper hos känslan som har vårt förtroende till något nytt, till en insikt men också till ett beslut, till en förnyad uthållighet, till någonting som har andligt och själsligt innehåll och »avkräver« oss eller andra ett beteende; så kunde man säga det. Och det viktigaste i samband med dumheten är att det betydelsefulla är tillgängligt för kritik både från förståndets och från känslans sida. Det betydelsefulla är också den gemensamma motsatsen till dumhet och råhet, och det allmänna missförhållande där affekterna i dag krossar förnuftet i stället för att ge det vingar smälter samman i begreppet betydelse. Nog om detta, ja, kanske redan mer än vad som kan försvaras! För om något ännu måste tilläggas kunde det bara vara detta enda: Med allt som sagts har ännu ingalunda givits något säkert kännetecken för att känna igen och skilja ut det betydelsefulla, och det vore väl inte heller lätt att ge ett helt tillräckligt.

Men just detta för oss till det sista och viktigaste medlet mot dumheten: anspråkslösheten.

Emellanåt är vi alla dumma; emellanåt måste vi också handla blint eller halvblint, annars skulle världen stå stilla; och om någon ur dumhetens faror ville härleda regeln »Avstå från varje omdöme och beslut om det du inte förstår tillräckligt av!«, skulle vi stelna! Men denna situation, som det i dag görs ganska mycket väsen av, liknar en som länge har varit välbekant för oss på förståndets område. Ty eftersom vårt vetande och kunnande är ofullkomligt måste vi i alla vetenskaper i grunden döma förhastat; men vi anstränger oss och har lärt oss att hålla detta fel inom kända gränser och vid tillfälle rätta det, varigenom riktighet ändå åter kommer in i vårt handlande.

Ingenting talar egentligen emot att också överföra detta exakta och stolt-ödmjuka dömande och handlande till andra områden; och jag tror att föresatsen »Handla så gott du kan och så illa du måste, och förbli samtidigt medveten om felgränserna för ditt handlande!« redan vore halva vägen till en lovande gestaltning av livet.

Men med dessa antydningar har jag redan en stund varit vid slutet av mina utläggningar, som, såsom jag till mitt skydd har anfört i förväg, bara skulle vara en förstudie. Och jag förklarar mig, med foten på gränsen, ur stånd att gå vidare; för ett enda steg bortom den punkt där vi stannar, och vi skulle komma ut ur dumhetens område, som till och med teoretiskt ännu är omväxlande, och in i vishetens rike, ett ödsligt och allmänt undviket område.

Föredrag på inbjudan av den österrikiska Werkbund, hållet i Wien den 11 mars och upprepat den 17 mars 1937.