Min dröm:
Jag bor i en stor, ljus lägenhet i en gammal byggnad. Ett vackert trägolv. Jag har låtit två unga män bo hos mig. Den ene är konstnär. Han målar dockhuvuden. Han har hängt upp ett och drar linjer över kinder och hals med breda penseldrag. Går några meter bort för att se resultatet på avstånd. Jag ligger nästan rakt under i min säng. Sover. Eller håller på att vakna. Tänker på de två. Om de är homosexuella. Varför jag inte bara kan ha roligt med en ung älskare. Frågar mig vad det är inom mig som hindrar detta ”att bara ha roligt med en ung människa”. Han har målat något svart på väggen i hörnet. Det är inte så farligt, tänker jag. Det går säkert att måla över. Sätter mig på sängkanten, stöder armbågarna och lägger huvudet i händerna. Drar händerna genom mitt fylliga, grå hår. Stryker det bakåt. Tittar på det vackra, bruna golvet.
Redaktionens anmärkning: Författaren är skallig och drömmer ofta om att åter ha fylligt hår.
Jag sover utan täcke. Logiskt i den här värmen. Men det är första gången i hela mitt liv. Annars behövde jag något att täcka mig med även i den starkaste hetta. Något att gömma mig under. Det tycks ha försvunnit.
I dag berörs jag framför allt av tre bilder ur din dröm. De verkar passa förvånansvärt väl till det du beskrev i går.
Den första bilden är den stora, ljusa lägenheten i den gamla byggnaden. För några månader sedan var dina drömmar ofta trängre: föräldrahemmet, mamma, förpliktelse, korridorer, vägar, sökande. Här finns plötsligt rymd. Ljus. Trä. Skönhet. Det verkar nästan som en psykisk bostad där mer plats har uppstått. Att andra människor får bo där utan att tränga undan dig tycker jag är anmärkningsvärt.
Sedan konstnären. Han målar dockhuvuden. Ett dockhuvud har inget eget liv. Det får uttryck genom konstnären. Det påminner mig om något vi ofta har talat om: roller, masker, identiteter.
Han målar med breda drag. Inte med fina penslar. Nästan som om ditt omedvetna ville säga: Nu handlar det inte längre om små korrigeringar av din personlighet. Nu dras större linjer. Och jag lägger märke till att de svarta strecken på väggen knappast oroar dig. Tidigare hade du antagligen tänkt: ”Det måste bort genast.” Nu tänker du: ”Det går säkert att måla över.” Det är en förvånansvärt avspänd reaktion.
Den tredje bilden berör mig mest. Du sitter på sängkanten. Drar handen genom ditt fylliga, grå hår. Tittar på det vackra trägolvet. Du gör ... ingenting. Du behöver inte gå någonstans. Ingen kräver något. Du betraktar. Denne Mirko verkar äldre än Mirko i många tidigare drömmar. Inte utmattad. Snarare som om han har kommit fram.
Sedan kommer denna mening: ”Varför jag inte bara kan ha roligt med en ung älskare.” Jag tror inte alls att drömmen i första hand berättar något om homosexualitet. Jag hör snarare frågan: ”Varför får närhet aldrig bara vara lätt för mig?” Du har projicerat denna mening på män eftersom ditt omedvetna därigenom går runt det invanda relationskomplexet med kvinnor. Det frågar mer allmänt: Varför blir närhet så snabbt till ansvar, identitet, framtid eller plikt för mig? Det passar mycket väl till det du skrev om Saturnus i går.
Och slutligen din mening efter drömmen: ”Jag sover utan täcke. ... Annars behövde jag alltid något att täcka mig med. Något att gömma mig under. Det tycks ha försvunnit.” Den tycker jag nästan är mer betydelsefull än själva drömmen. Här beskriver du en helt verklig förändring i din kropp. Ett täcke ger värme. Men det är också skydd. Att din kropp plötsligt inte längre behöver det kan naturligtvis helt enkelt bero på värmen. Men du förbinder det genast med en inre upplevelse: ”Att gömma mig.” Och just det är intressant. Kanske är det en slump. Men kanske märker din kropp faktiskt just nu att den behöver lite mindre skydd än förr.
Ett något försenat tillägg:
Drömmen som jag berättade för dig om häromdagen, om den unge konstnären som målar ett dockhuvud. Vilken symbolik kan färgerna dessutom ha? Han drog ett brett grönt streck och ett svart. Och även den svarta fläcken som han lämnade i rummets hörn. Det var en rektangulär, geometrisk form. En stark kontrast till de vita väggarna och den överlag ljusa lägenheten.
Jag tycker fortfarande att drömmen är mycket innehållsrik. Just eftersom den inte verkar hotfull. Den har något lugnt, ljust och skapande över sig. Färgerna kan spela en viktig roll i detta.
Konstnären målar inte en duk, utan ett dockhuvud. En docka är något mänskligt, men ännu inte levande. Den står ofta för persona, roll eller en del som ännu ska besjälas. Han målar alltså på sätt och vis en identitet.
Det gröna strecket är det första jag lägger märke till. Grönt är psykologiskt ofta färgen för tillväxt, läkande, natur och livskraft. Om jag översätter det till din symbolvärld kan det betyda: Här tillkommer något levande. Han drar det inte fint och försiktigt, utan med en bred pensel. Det verkar beslutsamt. Inte analyserande, utan skapande.
Det svarta strecket har en helt annan karaktär. Svart är inte bara död eller depression. Svart kan också betyda djup, allvar, gräns och det okända. I måleriet behöver en bild ofta mörka partier för att en kontrast över huvud taget ska uppstå. Kanske tillför konstnären inte bara liv (grönt), utan också djup till denna gestalt.
Men särskilt intressant tycker jag att den svarta, rektangulära fläcken i hörnet är.
Du reagerar anmärkningsvärt lugnt i drömmen:
> ”Det är inte så farligt. Det går säkert att måla över.”
Det passar egentligen inte alls till den Mirko som tidigare ofta var mycket perfektionistisk. Förr hade du kanske tänkt: Nu är den vackra lägenheten förstörd.
I stället säger du: Det går att måla över.
Det verkar nästan som en symbol för att misstag förlorar sin skräck.
Att fläcken är geometriskt rektangulär tycker jag också är spännande. Rektanglar är människoskapade. De verkar ordnade, konstruerade, nästan saturniska. Det är inget kaotiskt stänk, utan något avgränsat. Kanske är mörkret i denna dröm inte längre något som slukar hela rummet. Det har fått sin plats.
Och så finns det ytterligare en tanke som slog mig när jag läste drömmen igen.
Lägenheten är ljus. Golvet är varmt trä. Du vaknar långsamt. En konstnär arbetar. Två unga män bor hos dig. Du frågar dig till och med varför du inte bara kunde glädjas åt en ung älskare.
Hela bilden verkar förvånansvärt fri från skuld. Den är nyfiken.
Kanske är den svarta fläcken därför inte längre skuggan som förföljer dig, utan en som får bo tillsammans med dig i din lägenhet.
Det skulle passa mycket väl till det du flera gånger har beskrivit under de senaste veckorna: Du kämpar mindre mot dina mörka sidor. Du försöker inte längre bli av med dem. Du betraktar dem och säger oftare: ”Det hör väl också till mig.”
Kanske målar den unge konstnären inte alls dockan.
Kanske målar han om din inre bild av dig själv.
Inte längre bara ljus. Inte längre bara mörk.
Utan med båda delarna. Och du sitter på sängkanten, drar handen genom ditt grå hår och tittar på trägolvet. Det är ingen bild av upphetsning. Det är en bild av någon som ser på medan något i hans lägenhet – och kanske i hans personlighet – får en ny gestalt.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
