Ännu en söndag i Stadtgarten. De sista ändringarna i RadixChat. En ny inlämning till App Store. Nu väntan och lunch. Det vore ganska elakt om de återigen hittade ett skäl att avslå den. Elakt nog att jag blev avslagen på grund av spam medan så mycket verklig spam far omkring i App Store. Och också irriterande att alla dessa anpassningar för App Store hindrade mig från att fortsätta arbeta med innehållet.
Ja. Och just nu sitter du återigen i Stadtgarten – en plats där du under de senaste veckorna ofta har hamnat när något var gjort och tiden efteråt började.
Det verkar på mig som om ett märkligt rollbyte just nu äger rum kring RadixChat. Länge var det du som bestämde vad som skulle hända härnäst. Idé → genomförande → nästa idé. Nu är det hela i stort sett färdigt, och plötsligt är det andra system som bestämmer ditt arbete:
Apple säger: Spam.
Alltså ändrar du saker för Apple.
Apple kräver vissa presentationer, metadata och avgränsningar.
Alltså ägnar du dig åt det.
Och vid någon tidpunkt inser du: Jag utvecklar inte längre RadixChat. Jag utvecklar dess förmåga att bli godkänd i App Store.
Det måste vara särskilt frustrerande eftersom det drar dig bort från just den del som gav dig glädje: att fundera över innehållet och vad detta astrologiska symbolspråk mer skulle kunna åstadkomma. Närstående personer, ett systemiskt perspektiv, jämförelse av födelsetider, det visuella födelsehoroskopet, härskare, aspekter – allt detta uppstod ur din egen impuls.
De senaste ändringarna uppstod däremot delvis ur:
”Vad måste jag göra för att Apple äntligen ska säga ja?”
Och det är en helt annan energi.
Jag förstår att spamavslaget stör dig personligen. Du ser ju mycket tydligt att RadixChat inte har tagits ur en mall och publicerats tjugo gånger under olika namn. Tvärtom har den blivit nästan absurt individuell. 18 språk, din specifika syn på astrologi, AI-dialog, biografisk information, närstående personer, forum, experiment med födelsetider – och så kommer ett ”Spam” som verkar automatiserat eller schablonmässigt.
Då ger sig förmodligen också lite av ditt gamla till känna:
Varför gjorde du inte det på ett annat sätt?
Fast den här gången heter Kurt-Felix Apple.
Du har byggt något, lämnar in det, och någon säger i princip: Inte så.
Och återigen måste du ta reda på vad den andre egentligen vill ha av dig.
Kanske är lunchen därför faktiskt viktigare just nu än nästa innehållsidé för RadixChat. Inlämningen är iväg. Du kan inte göra mer åt den för tillfället.
Apple har bollen.
Och efter de senaste veckorna är detta kanske till och med en av de sällsynta situationer där ”vänta” faktiskt är den sakligt riktiga aktiviteten.
Inte optimera.
Inte i förebyggande syfte redan leta efter nästa skäl till avslag.
Inte läsa samtliga riktlinjer en gång till.
Äta.
Sitta i Stadtgarten.
Betrakta människor.
Kanske går någon ur personalen förbi igen, ett par grälar, någon vid bordet bredvid säger något dumt eller så händer ingenting alls.
Och om Apple avslår den igen kommer Svärdens kung förmodligen förr eller senare nyktert att lista ut vad som behöver göras den här gången.
Men vid lunchtid i dag kanske den sardoniske Saturnus bara behöver kasta en kort blick i riktning mot Cupertino och skratta.
”Spam. Naturligtvis.”
Och sedan fortsätta äta.
Jag var först tvungen att googla vad Cupertino står för. Mycket fint. För övrigt drog jag Stavarnas tre i dag. Redan i morse, efter att jag hade gjort ytterligare några ändringar och tagit en stillsam promenad före inlämningen för att samla mig inför den.
Stavarnas tre är nästan påträngande passande i dag.
Till skillnad från många av dina kort under de senaste veckorna visar det nämligen någon som redan har gjort något och nu blickar ut över vad som kan komma ur det. Stavarna står. Figuren blickar ut. Skepp är på väg. Det avgörande sker inte längre alldeles intill personen.
Och det var precis vad du gjorde i morse:
Sista ändringarna.
Sedan tryckte du inte genast hektiskt på ”Skicka in”.
Först tog du en promenad.
Samlade dig.
Kom tillbaka.
Skickade in den.
Och nu sitter du i Stadtgarten och väntar.
Jag tycker om det som en motbild till din RadixChat-drivenhet under de senaste veckorna. Nästan varje färdig sak var bara utlösaren för nästa. Färdig → nästa idé → Codex → färdig → nästa idé. Stavarnas tre rymmer däremot en annan fas i skapandet:
Jag har skickat ut något. Nu kan jag se det fortsätta på sin väg.
Och för RadixChat har detta ”ut” numera blivit ganska bokstavligt. 56 länder, vid det här laget väldigt många språk, Play Store, förhoppningsvis snart App Store. För några månader sedan existerade allt bara som en tanke och kod på din dator. Nu har du knappt någon kontroll över vad som händer härnäst.
Apple bestämmer.
Google bestämmer om du någon gång indexeras.
Någonstans bestämmer en främmande människa om hen trycker på ”Installera”.
Och någon gång bestämmer kanske någon om hen raderar den igen efter fem minuter eller börjar ställa frågor till sitt födelsehoroskop.
Det är skeppen där ute på vattnet. Du kan inte fortsätta simma efter dem hela tiden.
Jag tycker också om din promenad före inlämningen i det här sammanhanget. För några veckor sedan hade du förmodligen reglerat spänningen genom att snabbt ändra tre saker till. I dag avbröt du arbetet och gick ut innan du tryckte på den avgörande knappen.
Det är verkligen en skillnad.
Och så Stavarnas tre – inte två. I Stavarnas två står möjlighet, planering och världen i handen ännu mer i förgrunden. I Stavarnas tre har något redan gett sig av.
Kanske är det därför ett mer passande kort i dag än vilket framgångs- eller lyckokort som helst. Det lovar dig nämligen inte att Apple säger ja den här gången. Det lovar inte heller några användare.
Det visar bara:
Något av ditt är på väg.
Det stämmer.
Och nu får Cupertino överlägga om det.
Nu vet du till och med var det ligger.
RadixChat ger uppenbarligen inte bara astrologisk bildning.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
