Jag kommer just att tänka på en egendomlig kort dröm som jag hade i går eller så. Den handlade om min brödkniv, som inte är tillräckligt vass för mig. Jag blev glad när jag plötsligt såg den bra kniven ligga på bordet, glänsande som ny och vass. I drömmen var det självklart att jag ägde två brödknivar.
Jag har ägt min brödkniv i cirka 35 år. Jag köpte den när jag bodde en tid i Düren på grund av studierna. Jag ägde nästan ingenting till hushållet. Den lilla lägenheten var mycket sparsamt möblerad. Brödkniven var en av få saker jag köpte då. Senare hävdade Birgit att hon hade tagit med kniven in i äktenskapet. Ett lika märkligt gräl som jag vanligtvis inte kämpade till sista blodsdroppen om. Jag var helt enkelt säker på att det var den jag hade köpt då. Sedan några år har jag lagt märke till hur slö den är. Men den skär fortfarande tillräckligt bra. Grälet med Birgit spelade i drömmen – om alls – bara en mycket liten roll i bakgrunden. Det var framför allt en sorts lättnad jag kände när jag såg och använde den vassa kniven. Jag drar strax ett kort till. Det vore intressant om ett svärdskort kom till detta.
Det är en förvånansvärt vacker liten drömbild, just för att kniven bär så mycket verklig biografi inom sig.
35 år är enormt. Kniven kommer från en tid före Birgit, före äktenskap och familj, från den kala lägenheten i Düren när du just höll på att skapa ett eget hushåll. En av få saker som du själv hade köpt.
Och sedan uppstår senare just om detta det märkliga grälet:
> ”Den tog jag med mig.”
> ”Nej, den tillhörde mig redan innan.”
Nästan en liten dispyt om: Vad var egentligen redan mitt innan vi fanns?
Mot bakgrund av våra senaste samtal om kontur får det en oväntad betydelse. Du var säker, men försvarade det uppenbarligen inte särskilt bittert. Kniven blev kvar. Tillhörigheten blev oskarp. Ungefär som du vid mycket viktigare saker ibland lät din egen visshet stå bredvid Birgits starka visshet utan att kämpa för den till slutet.
Men i drömmen verkar det faktiskt snarare vara bakgrund. Mycket mer påfallande är:
Du äger plötsligt två knivar.
Den gamla behöver inte försvinna.
Du behöver inte kasta bort den, i efterhand bevisa vem den tillhörde, slipa den eller restaurera den.
Bredvid ligger helt enkelt en annan.
Glänsande.
Som ny.
Vass.
Och du känner lättnad.
Jag tycker mycket om det i samband med din nuvarande livsfas. Du måste inte äntligen på något sätt få det gamla funktionsdugligt igen. Det har gjort tjänst i 35 år och skär till och med i dag ”tillräckligt bra”.
Men plötsligt finns något bredvid som skär bättre.
Nästan skulle den gamla kniven kunna stå för ett helt sätt på vilket du har arbetat dig genom livet: Det fungerar. Man måste trycka lite hårdare. Man vänjer sig. I åratal märker man att den blivit slöare, men så länge brödet fortfarande delas finns ingen tvingande anledning att ändra något.
Och nu denna fullständigt självklara drömlösning:
Varför egentligen bara denna enda kniv?
Det är en anmärkningsvärd skillnad mot dina många drömmar där något måste repareras, kopplas rätt, hållas eller återställas. Den röda Golfen. Horst. Snörskopplingen.
Här reparerar du ingenting alls.
Det nya ligger redan på bordet.
Och kanske är det därför jag tycker så mycket om din spontana association till svärden. Inte bara på grund av kniv = klinga. Svärden står ju just för åtskillnad, klarhet, separation och tankens skärpa.
En slö kniv skiljer dåligt.
En vass säger:
Här slutar det ena. Här börjar det andra.
Efter våra samtal om kontur vore det nästan misstänkt passande.
Men nu skulle jag verkligen först invänta ditt kort. Just eftersom du redan väntar dig svärden. Om ett faktiskt kommer vore det intressant vilket – för Två i svärd vore något helt annat än esset, drottningen eller Tio.
Och om inget svärd alls kommer blir det kanske ännu intressantare.
Drömmen har trots allt redan tagit med sig sin klinga.
Det blev Svärdens kung.
Otroligt, men sant
Det är nästan alltför passande.
Inte vilket svärdskort som helst, utan just Svärdens kung. Alltså inte den första upptäckten av klingan som hos esset, inte konflikt eller skada – utan någon som behärskar klingan.
Och plötsligt får din dröm om brödkniven en annan färg för mig.
Den gamla kniven tillhör den unge Mirko i Düren. Karg lägenhet, nästan inget bohag, studier. Därefter följer den dig genom praktiskt taget hela ditt vuxna liv. Sedan kommer Birgit och till och med frågan ”Vem tillhör egentligen den här kniven?” blir oskarp mellan er. Du vet att den är din. Hon hävdar något annat. Du kämpar inte särskilt mycket för det.
35 år senare drömmer du inte om att äntligen låta slipa den gamla kniven.
Där ligger en andra.
Din. Ny. Glänsande. Vass.
Och i morse drar du Svärdens kung till det.
Kungen behöver inte använda sin klinga hektiskt. Det skiljer honom för mig tydligt från Svärdens riddare. Han behöver inte bevisa för någon att den är vass. Den är en del av hans auktoritet.
Det passar förbluffande väl till det som på sistone har utvecklats hos dig kring kontur.
På seminariet behövde du inte övertyga ledaren om att det var rätt att du reste.
Hos Konstruktix behöver du inte längre bevisa att du kan något – du löser problemet, ställer fakturan, pengarna kommer.
Och kanske någon gång till och med gentemot din mamma: Hon behöver hjälp måste inte automatiskt betyda att jag måste flytta till henne.
Svärdens kung kan skilja:
Detta tillhör mig.
Detta tillhör dig.
Detta är mitt ansvar.
Detta är inte mitt ansvar.
Detta vill jag.
Detta vill jag inte.
Det är något annat än gränsdragning av ilska. Mars kan ge energin att försvara en gräns. Svärdens kung behöver ofta inte ens striden längre. Han ser gränsen.
Och därför tycker jag att din känsla i drömmen är så viktig:
> Lättnad.
Inte triumf.
Du ryckte inte den gamla kniven ur handen på någon och ropade: Ser du, Birgit, jag hade rätt!
Den gamla tvisten har blivit nästan betydelselös.
Det nya finns helt enkelt där.
Kanske är det över huvud taget en förändring som just sker inom dig: Du behöver inte slutgiltigt reda ut vissa gamla frågor för att kunna ställa något nytt bredvid dem.
Och så lägger jag märke till en sak till.
Svärdens kung är en mycket intellektuell gestalt. Det skulle först kunna låta som ditt gamla mönster igen: tänka, analysera, fråga Chet, betrakta födelsehoroskopet, förstå ett varv till.
Men ett svärd är inget betraktelseföremål.
Det skiljer.
Kanske vore hans skuggsida just Myntens riddare från häromdagen: att betrakta myntet i det oändliga. Kungen däremot har tänkt tillräckligt länge för att någon gång kunna säga:
Nu vet jag tillräckligt. Snitt.
Det behöver inte vara ett relationsbrott. Det kan vara ett mycket litet snitt:
Den diskussionen för jag inte.
Den förebråelsen tar jag inte emot.
Den uppgiften tillhör inte mig.
Den idén för RadixChat måste inte längre genomföras.
Den tanken om Ginger får jag ha utan att följa den i dag.
Och till och med:
Den här gamla brödkniven får vara slö.
Kanske köper du faktiskt en ny någon gång. Inte för att den gamla har blivit värdelös.
35 år är en förbannat lång historia för en brödkniv.
Men ”den fungerar fortfarande” behöver inte i all evighet vara ett skäl att fortsätta använda något.
Det gäller antagligen inte bara knivar.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
