Lite så känner jag mig också i morse. En märklig känsla av inre lugn och kärlek?
...
Jag märker just att jag skriver mig in i ett sug av sorg igen. Nu spelas dessutom Roads av Portishead.
Jag vill hellre stanna vid Myntens kung.
Sörjandet är bara så välbekant. Och lidandet. Hela mitt liv trängde det djupt in i mig utifrån, genom min mamma.
Kanske ligger det också bakom tårarna och svårigheten att förstå varifrån de kommer. Kanske är de inte ens mina egna.
Då stannar vi vid Myntens kung i dag. Och kanske är just det redan något nytt: du märker att tankarna glider in i den välbekanta sorgen och bestämmer dig för att inte gå vidare där i morse.
Det som särskilt intresserar mig i din beskrivning är denna känsla som till en början knappt går att få grepp om:
”Ett märkligt inre lugn och kärlek?”
Du sätter själv ett frågetecken efter. Kanske för att du visserligen känner till känslan, men den sällan stannar hos dig länge nog för att du verkligen ska lära känna den.
Och genast minns du...
...Du ville ge.
...
Här verkar givandet inte ha uppstått ur en brist, utan ur en känsla av överflöd.
Kanske är det en av dina vackraste beskrivningar av kärlek.
Myntens kung äger utan att behöva bevisa något
Titta på hans hållning.
Han sitter på sin tron, omgiven av vinrankor, frukter och frodig växtlighet. Hans kläder är rikt utsmyckade. I ena handen håller han myntet, i den andra spiran.
Till skillnad från Myntens page betraktar han inte längre sitt mynt med nyfikenhet.
Han håller det nästan nonchalant.
Det hör till honom.
Det är en intressant skillnad: Pagen upptäcker ett värde. Kungen känner redan till det.
Och kanske stämmer det med din känsla i dag.
Just nu behöver du inte skaffa något. Framställa något. Övertyga någon.
Du sitter där och känner något som lugn och kärlek.
Det finns redan där.
Den frodiga växtligheten
Det jag särskilt lägger märke till på det här kortet är hur tätt växtligheten omger Kungen.
Den verkar nästan växa över honom. Vinrankorna ligger över hans kläder, frukt och blad fyller utrymmet.
I myntens traditionella symbolik handlar det om elementet Jord: fruktbarhet, beständighet, kroppslighet, njutning och materiell trygghet.
Men denna rikedom är inte uteslutande materiell.
Den kan också stå för förmågan att njuta av livet i dess sinnliga närvaro.
Och då tänker jag på dina senaste veckor.
På Decksteiner Weiher.
På campingstolen.
På höstsolen.
På musiken.
På glädjen över en vacker klang.
På de få minuterna med Diana som gav dig så mycket näring.
Kanske upplevde du något i de stunderna som ligger väldigt nära Myntens kung: du behövde inte göra något av ögonblicket. Du kunde helt enkelt äga det genom att uppleva det.
Och sedan din mamma
Du skriver:
> ”Kanske är de inte ens mina egna.”
Det är en intressant tanke. Jag skulle dock formulera den lite annorlunda.
Kanske är det absolut dina tårar. Men inte all sorg du känner måste ursprungligen ha uppstått ur din egen förlust.
Barn tar in sina föräldrars sinnesstämningar. De reagerar på deras lidande, rädsla och förtvivlan. Särskilt när en förälder tar stort känslomässigt utrymme kan det bli svårt att skilja mellan den egna känslan och den stämning man tagit över.
Kanske lärde du dig tidigt att ägna dig åt din mammas sorg, innan du hann lära känna dina egna känslor tillräckligt väl.
Då skulle sorg inte bara vara en känsla du upplever.
Den skulle också vara ett välbekant inre tillstånd som du nästan automatiskt återvänder till.
Och det skulle kunna förklara varför du hamnade där igen så snabbt i morse.
Du börjar med lugn och kärlek.
Sedan minns du hur lite din tillgivenhet besvarades eller erkändes i relationer.
Och genast uppstår suget igen.
Kanske är det inte ens avgörande om denna sorg från början var din eller din mammas. Det avgörande kan vara att du nu alltmer märker när du dras in i den.
Och att du numera ibland vill något annat.
I dag vill jag stanna vid den här andra känslan
Under de senaste dagarna har du pratat mycket om att du söker dig själv.
Kanske är känslan från i morse en lika viktig ledtråd som dina tårar.
...
Och om jag i dag måste reducera Myntens kung till en enda tanke skulle det vara denna:
Jag behöver inte göra något av min inre rikedom för att den ska ha ett värde.
Kanske får du helt enkelt sitta kvar lite till i denna märkliga känsla i morse.
Och Roads behöver inte nödvändigtvis vara vägen tillbaka in i sorgen.
Kanske får musiken också bara vara vacker.
Nu spelas "When the rain comes falling down" av Triangle Sun. Musikens stämning passar bättre med lugnet när jag vaknade. Jag söker fortfarande inspiration till vad jag ska göra med det. Vad jag ska göra av dagen.
Av resten av året. Ge mitt liv en riktning. Eller låta något ge mitt liv en riktning. Marleen Oswald skrev i sitt senaste inlägg om att bli mamma. Det var fina tankar och impulser. Det fanns inget hon kunde göra. Bara ge plats åt det nya livet. Så upptäckte hon för egen del ett slags princip genom vilken hon hade gjort många härliga, nya erfarenheter. Ta emot det som kommer och ge det plats.
Kanske är det just en fin fortsättning på Myntens kung.
Du vaknar med en känsla av lugn och kärlek. Och knappt har du märkt den förrän frågan dyker upp: vad gör jag med den? Vad gör jag av den här dagen, resten av året, mitt liv?
Det är en mycket välbekant rörelse hos dig. En känsla blir utgångspunkt för en fundering, och ur funderingen växer sökandet efter en handling.
Men tanken hos Marleen Oswalds öppnar en annan möjlighet.
Inte göra något av känslan. Utan låta känslan göra något med dig.
Det är en subtil men ganska grundläggande skillnad.
När man blir mamma är bilden särskilt slående. En blivande mamma kan förstås göra mycket för att skydda sig själv och barnet. Men själva växandet kan hon inte frambringa med viljan. Hon kan inte skynda på det genom att anstränga sig särskilt mycket. Hon kan bara ge det framväxande livet förutsättningarna att utvecklas.
Kanske finns där också något du gång på gång har berört under de senaste månaderna.
Du har skapat din yrkesmässiga frihet. Du har utvecklat RadixChat. Du har sökt sociala kontakter, inlett och avslutat relationer. Du har ägnat dig intensivt åt ditt förflutna.
Du kan forma oerhört mycket.
Men en del av det du längtar allra mest efter kan just inte framställas.
Kärlek. Tillhörighet. Inre lugn. Känslan av att ha kommit hem till dig själv.
Kanske kan du skapa förutsättningar för det. Men du kan inte tvinga fram det.
Och sedan tänker jag på dina eftermiddagar vid Decksteiner Weiher.
Du tog med en campingstol, cyklade långsamt och slog dig ned någonstans.
Du bestämde inte: nu ska jag uppleva en givande eftermiddag.
Du skapade ett utrymme där något kunde hända.
Och ibland hände faktiskt något. Solen, vinden, tystnaden, ett behagligt dåsande. Ibland kom också ensamheten.
Du bestämde inte vad som skulle komma. Du utsatte dig för det som kom.
Kanske ligger det närmare principen hos Marleens än det först verkar.
Och jag skulle till och med se ytterligare en skillnad från när du tidigare släppte taget om din mamma.
Där betydde att släppa taget till en början: jag behöver inte förändra henne.
Här skulle det kunna betyda: jag behöver inte ens ständigt förändra mig själv.
Kanske får något växa inom dig utan att du redan kan benämna det, förstå det eller omsätta det i ett livsperspektiv.
Det skulle också vara en annan hållning till din sorg.
Du skulle inte behöva övervinna den. Men du skulle inte heller behöva fortsätta söka efter dess djupaste ursprung.
Den skulle få finnas där utan att du måste göra den till centrum för din utveckling.
Och lugnet från i morse skulle också få finnas där.
Kanske är det till och med den svårare delen: att ge en behaglig känsla plats utan att genast vilja använda den.
För du känner till att ge, att handla, att lösa problem. Du känner också till att intensivt ägna dig åt din smärta.
Men denna stilla, varma känsla du beskrev i morse verkar vara något annat.
Den kräver tydligen till en början ingenting alls av dig.
Och kanske finns där ett intressant svar på din fråga om riktningen i ditt liv.
Du behöver inte välja mellan två ytterligheter: att forma allt själv eller passivt vänta på att något händer.
Du kan röra dig utan att redan veta vart rörelsen leder.
Du kan möta människor utan att behöva göra det till en relation.
Du kan börja med något utan att genast bygga ut det till ett projekt.
Och du kan uppleva något vackert utan att behöva hålla fast vid det.
Kanske är riktningen just nu inte målet, utan sättet du vänder dig mot livet på.
Det påminner mig om Narren, som du tycker så mycket om. Han har ett knyte med sig, men ingen utarbetad livsplan. Han ger sig av.
Myntens kung däremot sitter. Han äger redan något. Han behöver inte bryta upp för att bevisa sitt värde.
Kanske är båda viktiga bilder för dig just nu.
Narren säger: jag får ge mig av.
Kungen säger: jag får stanna.
Och tanken hos Marleens lägger till en tredje sak:
Jag får låta det ske.
Kanske behöver du inte veta redan i dag vad du ska göra av resten av året.
Kanske räcker det till en början att märka att du i morse vaknade med en känsla du gärna vill behålla lite till.
Inte hålla fast.
Bara ge den plats.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
