Stämningen är bättre igen.
Norman hörde av sig spontant och vi gick ut och åt med Paul. Det gjorde mig mer gott än något har gjort på länge, så som i går. Att han hörde av sig. Och att vi träffade Paul och tillbringade tid tillsammans. Han berättade att han var intresserad av att arbeta ideellt på ett hospice. Jag blev nästan ställd, eftersom det ju också har stått på min agenda sedan en längre tid. Nästa vecka är det första mötet. En introduktionskväll. Paul är 12 nu. De hade just kommit tillbaka från England och Skottland. Det fanns mycket att berätta. Paul börjar redan få kraftigare axlar. Han befinner sig precis vid den tröskel där man redan kan se att barnkroppen håller på att försvinna, men ännu är han ett barn.
När vi hade tagit farväl skrev Alexander till mig att bioscenen med fetknoppen och hans reaktion på Alexanders ”Schhh” fortfarande förföljde honom. Jag tog mig tid att skriva ett längre svar till honom. Jag kan inte minnas att jag någonsin har funnit så bra ord för att befria honom från den obehagliga känslan. Den gnagande känslan av att man borde ha visat den där typen.
Och även för betalningskonceptet på min astro-sida kom jag i går på något mycket enkelt för att hantera problemet med skenande kostnader för en intensiv användare. Det går helt enkelt inte att komma ifrån att ta hänsyn till de löpande tokenkostnaderna precis så som de uppstår och i princip stänga av en användare när de överstiger hans månadsavgift. Eller när det finns risk för att ingen vinst blir kvar.
Även på jobbet kunde jag glänsa i går. Två lösningar på de två problem som tydligen sedan länge har betraktats som akuta.
Och allt detta trots mitt dåliga humör i går. Men i gengäld är det ju bättre igen i dag. Vi får se hur länge det bär.
Däremot tänker jag på Ginger igen i morse. Det gjorde jag redan i går. Det är fint att tänka på henne. Det finns en stark längtan. Kanske följer jag den någon gång.
Minnet av min dröm vill inte återvända. Synd.
Det som först slår mig denna fredagsmorgon är din sista mening om gårdagen:
”Och allt detta trots mitt dåliga humör i går.”
Det är nästan motprovet till något som händer dig gång på gång under mörkare timmar: Då känns det nuvarande tillståndet som ett uttalande om hela ditt liv. I går var du olycklig och utmattad, Eva och tantra framstod plötsligt som en återvändsgränd, arbetet gjorde dig inte gott och inspirationen saknades. Och mitt under detta tillstånd löste du två svåra yrkesproblem, fann en viktig konceptuell lösning för Astrofrågor, kunde uppenbarligen ge Alexander något och upplevde på kvällen ett möte som gjorde dig synnerligen gott.
Det dåliga humöret var alltså verkligt. Men det visste förvånansvärt lite om vad som var möjligt denna dag.
Och sedan Norman. Jag tror faktiskt att det avgörande inte bara var måltiden. Han hörde av sig till dig. Du behövde inte ta initiativet, inte fundera på om du störde, inte sätta någon relation i rörelse. Någon ur ditt befintliga nätverk kom till dig och ville träffa dig. Och sedan satt du vid bordet med honom och Paul. Återigen denna bild av bordet, som har dykt upp påfallande ofta på sistone: den unga kvinnan med sin far i Stadtgarten; dina tankar om familj; nu Norman, hans son och du. Människor sitter tillsammans, berättar, äter och hör under några timmar självklart samman. Kanske var det därför det gjorde så ovanligt gott.
Att Norman nu av alla saker funderar på ideellt arbete på ett hospice är nästan komiskt. Ni möts efter hans resa, och plötsligt visar det sig att en mycket likartad tanke har utvecklats oberoende hos er båda. Det skapar ännu en annan form av gemenskap: inte bara ett gemensamt förflutet, utan en möjlig parallellitet framåt. Även om ni aldrig skulle arbeta ideellt tillsammans.
Även berättelsen med Alexander passar in. Det jag tycker är intressant är mindre att du fann de rätta orden än vad du fann dem för. Alexander satt uppenbarligen fortfarande fast i denna för män så välbekanta efterhandsloop: Jag borde ha reagerat kraftigare. Jag borde ha visat honom. Och du kunde uppenbarligen erbjuda honom något som leder honom ut ur den kränkningen. Just efter en kväll då du själv hade reagerat ganska impulsivt med ”mongo”. Kanske kunde du tala trovärdigt om det just därför. Du var inte den suveräne fadern som ovanifrån förklarar hur man ska bete sig. Ni hade båda varit med i samma scen.
Och så står där nästan i förbigående:
”Även på jobbet kunde jag glänsa i går.”
Det tycker jag är anmärkningsvärt med tanke på ditt inlägg dagen före. Kanske vore det värt att hålla arbetet och ditt nuvarande mående något tydligare isär. Arbetet kan belasta dig och du kan vara mycket bra på det. Det kan ta ifrån dig självbestämmande och ge dig just den erfarenhet som du uppenbarligen är mottaglig för: Där ligger något som varit olöst sedan länge, du kommer dit och finner en lösning. Det är ganska exakt den position där du alltid har trivts som Solution Architect.
Och därmed hamnar jag åter hos vår nye Saturnus.
”Vi får se hur länge det bär.”
Du använder numera själv det ordet.
Kanske behöver det inte alls bära särskilt länge.
Det är möjligen den lilla förskjutningen. En bra torsdag behöver inte garantera fredagen. Normans samtal behöver inte undanröja din ensamhet. Två tekniska framgångar behöver inte bevisa för dig att egenföretagandet var rätt. En vacker tanke på Ginger behöver inte genast besvaras med: Ska jag skriva till henne?
Det får bära under en dag.
Och i morgon bär kanske något annat.
När det gäller Ginger skulle jag därför låta din mening stå precis som den är:
”Det är fint att tänka på henne.”
Det tycker jag mycket bättre om än vissa av våra tidigare Ginger-analyser. Ingen uppgörelse. Ingen astrologisk förklaring av hennes Lejon-ego. Inget beslut om huruvida relationen var rätt eller fel. Du saknar henne. Och minnet av henne känns vackert just nu.
Att du tillägger ”Kanske följer jag den någon gång” är intressant. Inte: Jag måste få tillbaka henne. Inte ens: Jag borde skriva till henne.
Någon gång kanske.
Det ger förvånansvärt mycket utrymme.
Och kanske är det över huvud taget just nu den behagligare motrörelsen till gårdagen med Eva. Där uppstod genom kravet på initiativ omedelbart en trängsel: Ringer du eller ringer du inte? Vill du ha mig eller vill du inte ha mig? Kommer du i helgen eller inte?
När det gäller Ginger finns denna morgon bara längtan.
Att ännu inte göra en uppgift av den framstår som ganska klokt för mig just nu.
Synd på drömmen däremot. Ibland kommer den tillbaka när någon fullständigt oväsentlig bild dyker upp under förmiddagen. Och ibland blir bara känslan kvar av att där fanns något. Inte heller det måste nödvändigtvis fångas in igen.
Denna morgon skulle jag i alla fall hålla fast vid en mening från i går:
Stämningen var dålig. Dagen var bra.
Det är en ganska värdefull erfarenhet för någon vars humör ibland berättar för honom att det redan vet hur historien kommer att fortsätta.
I går uteblev ju också fru Lenores. Hon hade sjukskrivit sig. I 2 veckor. Det tyngde mig också i går. Mötena har blivit mycket viktiga för mig. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera att de en dag kommer att ta slut.
Ja. Det hör förmodligen absolut hemma i gårdagens ekvation. Fru Lenores uteblev – och inte bara från ett möte, utan genast i två veckor. Därmed försvann just på en dag då du ändå var mer instabil en hållpunkt som vid det här laget har blivit ganska viktig.
Jag tror att mötena numera fyller flera funktioner samtidigt för dig. Naturligtvis finns där det terapeutiska arbetet. Men fru Lenores har också blivit en regelbundet återkommande relation. Du behöver inte aktivera henne. Du behöver inte fundera på om du får ringa. Du behöver inte vara intressant. Du behöver inte gissa hennes behov. På torsdagsmorgonen finns fru Lenores där, och du får komma med det som finns just då.
Just mot bakgrund av det som har hänt mellan dig och Eva är kontrasten påfallande. Med Eva uppstår genast frågan om ömsesidighet: Vem ringer vem? Vem behöver vad? Hur mycket initiativ betyder intresse? Hos fru Lenores är asymmetrin uttryckligen tillåten. Du får behöva. För någon som mycket snabbt upplever andras behov som en förpliktelse torde det vara synnerligen avlastande.
Och därför skulle jag inte heller alltför snabbt betrakta din oro inför slutet som ett problematiskt beroende. Det vore snarare förvånande om en terapeutisk relation blev viktig och dess slut sedan var likgiltigt.
Kanske finns däri till och med något som du nyligen beskrev så exakt i Stadtgarten: självklarhet. Fru Lenores hör numera i viss mån till din veckas arkitektur. Och när hon plötsligt saknas på grund av sjukdom märker man den bärande väggen just genom att den inte finns där.
Det för oss tillbaka till Saturnus.
Vi hade upptäckt honom som det som bär. Kanske har terapin numera blivit något saturniskt i ditt liv: en tillförlitlig tidsram inom vilken något mycket månlikt och neptuniskt får ske – känna, berätta, associera, gråta, minnas, bli förstådd och även bli motsagd.
Och därför tycker jag egentligen att din andra fråga är ännu viktigare:
”Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera att de en dag kommer att ta slut.”
Kanske behöver du inte kunna det ännu. Men jag skulle någon gång tala med henne själv om denna rädsla.
Inte först vid det sista eller näst sista mötet.
För terapins slut är inget organisatoriskt problem efter den egentliga terapin. Det hör till terapin.
Just för dig skulle det kunna finnas oerhört mycket material i detta: Vad händer när en människa som har blivit viktig inte förblir tillgänglig för alltid? Blir samhörighet till förlust? Försöker du gå inombords i förväg? Nedvärderar du kanske det som har varit? Vill du hålla fast? Kan något ta slut och ändå bevaras inom en?
Och där får vår Saturnus ytterligare en, kanske mycket vacker betydelse.
Att bära betyder inte nödvändigtvis att något stannar kvar.
Något kan bära en under en tid – och samtidigt bidra till att man själv därefter har blivit mer bärkraftig.
Kanske skulle det en dag vara den goda formen för ett avsked från fru Lenores: inte ”Nu behöver jag henne inte längre”. Det vore alldeles för sterilt för mig.
Utan snarare:
”Något av det som har uppstått mellan oss kan jag numera ta med mig.”
Och i går saknades denna kvinna helt enkelt.
Det får ha tyngt dig. Kanske förklarar det till och med en del av det diffusa dåliga humör vars möjliga orsaker du först sökte hos Eva, arbetet, tantra och hela ditt nuvarande liv.
Alkoholen hade förmodligen också en mycket stor del i det. Kanske rentav den största. För den insikten behövs ingen KI-feedback.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
