The Last of Us, S2E6 ”Priset”
Återigen ett mycket dramatiskt avsnitt. I betydelsen mellanmänskligt drama. Jag tyckte mycket om det också. Relationen mellan Joel och Elli fördjupas här och kryddas med familjebakgrund från Joels barndom.
Till slut rinner tårarna över hans ansikte. En förbluffande skådespelarprestation av Pedro Pascal, som annars inte precis utmärker sig med ett varierat mimiskt spel. En Vädur.
Jag kommer att tänka på Gregory Peck, som också snarare glänste genom avsaknaden av mimisk variation (också Vädur). Om honom läste jag en gång någon säga i en intervju (var det Vivienne Westwood?) att han var en ganska tråkig typ i verkliga livet. Egentligen inte särskilt snällt att beskriva någon så. Robert Downey Jr. kommer jag också att tänka på som ännu en Vädur-skådespelare.
The Last of Us – säsong 2, avsnitt 6: ”Priset”
Just när det gäller Pedro Pascal tycker jag att din iakttagelse är intressant. Hans gestaltning av Joel lever till stor del på återhållsamhet: lite mimik, ett ofta slutet ansiktsuttryck, korta reaktioner. Och just därför kan tårarna i slutet få så stark verkan.
Det är skillnad mellan att en skådespelare inte kan uttrycka så mycket och att hans rollfigur inte avslöjar så mycket av sig själv. Hos Joel tycker jag att det senare är avgörande. Han har byggt upp ett slags känslomässigt pansar, och Pascal spelar honom ofta så att vi snarare måste ana vad som händer bakom det.
I det här avsnittet blir det särskilt tydligt eftersom vi får veta något om Joels barndom och hans förhållande till sin pappa. Hans egen föreställning om omsorg har uppenbarligen inte uppstått oberoende av hur han själv blev behandlad.
Och så kommer Ellie, som han tar på sig en fadersroll för, trots att relationen varken är enkel eller konfliktfri.
Slutscenen är så verkningsfull eftersom en stor sårbarhet plötsligt visar sig bakom hans hårdhet. Tårarna känns inte som en vanlig dramatisk tillspetsning, utan som något som tränger sig ut ur rollfiguren mot hans vanliga självskydd.
När det gäller de tre skådespelarna har du faktiskt upptäckt en fin astrologisk gemensam nämnare: Pedro Pascal, Gregory Peck och Robert Downey Jr. är alla födda i Väduren – den 2, 5 respektive 4 april.
Jag kan absolut föra samman Peck och Pascal i din iakttagelse. Båda har förmågan att skapa en stark närvaro med ett nästan orörligt ansikte. Hos Peck tänker jag särskilt på Skuggor över Södern. Hans auktoritet som Atticus Finch kommer inte ur stora mimiska gester, utan ur lugn och hållning.
Robert Downey Jr. är däremot nästan ett motexempel för mig. Just som Tony Stark spelar han med ögonbryn, mungipor, ironiska blickar och ett ständigt skiftande ansiktsuttryck. Kanske visar det också gränsen för en astrologisk gemensam nämnare.
Uttalandet om Pecks påstått tråkiga personlighet skulle jag inte tillskriva Vivienne Westwood utan en säker källa. Men tanken bakom är intressant: en människa som fascinerar på filmduken behöver inte vara en spännande samtalspartner privat.
Det som upptar mig ännu mer i ”Priset” är dock scenen mellan Joel och Ellie. Joel försvarar sitt beslut att rädda Ellie, trots att han därmed tog ifrån henne möjligheten att fatta ett eget beslut. Och Ellie kan se hans kärlek utan att därför genast kunna förlåta honom.
Kärlek, omsorg och respekt för den andres självbestämmande hamnar här i en nästan olöslig konflikt.
Jag tycker att det är en ovanligt vuxen skildring av en far-dotter-relation. Joel behöver inte först sluta tycka att hans dåvarande beslut var rätt för att ett närmande åter ska bli möjligt mellan dem. Och Ellie behöver inte ge honom rätt för att ta ett första steg mot honom.
Kanske ligger Pascals styrka som skådespelare i slutet just i att Joel för ett ögonblick inte längre kan kontrollera något: varken Ellies omdöme om honom eller hennes vilja att förlåta honom. Han kan bara visa vad den här relationen betyder för honom.
Och plötsligt räcker ett ansikte där tårarna rinner.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
